[141117] 
Hur ger man en rättvis beskrivning av en film av Roy Andersson? En sammanfattning av handlingen vore överflödig, då den är näst intill obefintlig. Filmen är uppbyggd av fyrtio scener, där bara två karaktärer återkommer med jämna mellarum: två män i övre medelåldern som försöker sälja sina skämtartiklar. ”Vi vill bara hjälpa folk att ha det roligt” insisterar en av dem vid varje uppvisning av vampyrtänder och gummimasker. Ingen skrattar.
Det finns inget att skratta åt. Alla människor är så bleka att de knappt kan urskiljas från det grå stadslandskapet omkring dem. Miljöerna är så kalla och färglösa att man undrar om hela världen har förlorat sin joie de vivre, som om den egentligen skulle vilja ta livet av sig men helt enkelt inte orkar för att den är så deprimerad. Den existentiella nihilismen genomsyrar varje scen; allt saknar mening, människornas liv är tomma, vilket förstärks av att flera karaktärer som talar i telefon med minimal entusiasm uttrycker sin glädje över att höra att personen i andra änden ”har det bra”, som ett desperat försök att hålla uppe den krackelerande fasaden.
Flera delar är så poetiska och fulla av symbolik att man lätt riskerar avslöja sin okunskap i ett försök att uttyda vad som förmedlas, men faktum är att man kan avnjuta En duva… nog så väl utan att begripa ett jota av vad Andersson vill ha sagt. Scenerna saknar ibland början och/eller avslut, man kastas in mitt i ett händelseförlopp som en neutral åskådare. Det finns många möten mellan det högst vardagliga och det smått surrealistiska; ”det absurda” (som Camus skulle kallat det) är allestädes närvarande genom hela filmen, varför det är fullt möjligt (och ibland rekommenderat) att bara luta sig tillbaka och njuta av föreställningen utan att nödvändigtvis försöka utröna innebörden av sådant som Karl XII:s besök på en modern krog.
Anderssons högst stiliserade bildspråk är inte lika mycket av en överraskning som det var i trilogins två första delar, Sånger från andra våningen och Du levande, men är lika talande nu som då. Varje scen är filmad i en enda lång tagning med en statisk kamera och ett djupfokus som ger allt i bild en knivskarp skärpa, vilket tillåter alla beståndsdelar att samverka harmoniskt för att göra varje bildruta till något som närmast kan beskrivas som en tavla. Utan att vägleda åskådaren med närbilder och åkningar berövas man aldrig på sin roll som neutral betraktare, innehållet influeras och manipuleras inte utan får leva sitt eget liv. Tempot kunde inte ha varit långsammare, allt får utvecklas i den hastighet det kräver. Emellanåt blir det lite väl påfrestande, i synnerhet i de scener med lite lägre underhållningsvärde, men överlag kan man inte annat än konstatera att Roy Andersson har lyckats leverera ännu en klockren kontemplation över människan och hennes förunderliga natur.
