[141116] Bakom en massmördare finns ett, oftast anonymt, moderskap som kan alstra frågor om orsak och verkan och om reservationslös moderskärlek. Dramatikern Malin Lindroth har i en välskriven monolog tänkt sig in i huvudet på en sådan mor, nämligen georgiskan Ketevan (Keke) Geladze, som blev Josef Stalins mamma. Texten är sannerligen satt i rätta händer. I en kraftfull tolkning behärskar Lisbeth Johansson Teater Unos scen såväl fysiskt som mentalt. Det blir till en både rörande och upprörande gestaltning av en åldrad moders minnen och våndor bakom rejäla skygglappar.
Lisbeth Johansson tar oss med på en 70 minuters orolig väntan på en son som, publiken men inte den väntande modern, vet aldrig ska dyka upp. Vad som i stället når henne är vad hon betraktar som skvaller och förtal om sonens terrorvälde, som hon ihärdigt viftar bort. Vid det laget har den forna tvätterskan blivit inkvarterad i ett palats som tidigare tillhört tsarregimen. Att modern redan väntat länge får vi förstå av att vi möter henne först i orolig och väl gestaltad slummer vid ett etikettsenligt dukat middagsbord. Vid det får man också tänka sig ett antal imaginära gäster, som alla väntar på att Stalin ska komma. Av innehållet i den monolog som tar vid torde tiden vara runt mitten av 1930-talet, när Stalin påbörjat sin stora utrensning efter mordet 1934 på Leningrads partichef Kirov, som åsyftas i föreställningen. Stalins mamma är då närmare 80 år, Stalin nästan 60 och far till fyra barn. Rollen som farmor är dock helt och hållet utesluten ur den här kvinnans minnen, trots att första barnbarnets mor dog strax efter födelsen.
På Teater Unos hemsida finns en bild på Lisbeth Johansson, stramt svartklädd med håret väl dolt av en likaså svart, hårt knuten huvudduk, så som Ketevan Geladze är klädd på de bilder som finns. Ina Nyholm har i sin kostymering för scenen gått bakom fasaden för att visa upp en åldrad ensam kvinnas långsamma förfall. En illasittande liten mössa liknar mer ett grått och glesnat hår. Klädseln utgörs av en till synes väl använd grå kofta mot kylan, därunder en blek, broderad men solkig och sliten lång klänning som skvallrar om att en gång ha varit vacker och brukad vid stora fester. Raden av pärlhalsband säger också något om tidigare bättre tider. Hennes röda kängor ska väl ses som pendang till Josefs första skor som hon sparat i ett elegant skrin. Medan hon är lyhörd för varje ljud som kan tänkas varsla om SONENs ankomst dyker minnena upp.
Det är en inkännande berättelse om en åldrad målmedveten kvinnas besatthet i den enda son som överlevt av de tre hon fött med en man med ”dåligt utsäde”, som är ett av flera invektiv hon beskriver sin sedermera gravt alkoholiserade man med. Och denne son har, inte utan hjälp av moderns ansträngningar ska vi förstå, kommit sig upp från djup fattigdom till högsta makten. För modern är han dock fortfarande den lille gosse som hon vid ett års ålder gav ett par små röda skor i förvissningen om att han skulle bli den sorts människa som snabbt skulle resa sig upp och inte förbli sittande på rumpan och klaga. Att han sedan inte blev biskop som modern hoppats utan en tyrann som låtit mörda miljontals människor, viftar hon bort som orättfärdigt förtal. Att det sägs att Josef Stalin inte gick till sin mors begravning kanske säger något om i vilken mån kärleken var ömsesidig. Att han som barn fick stryk av båda sina föräldrar och att han ibland försvarade sin mor mot faderns misshandel finns dokumenterat. ”Gråt inte mor, då måste jag också gråta”, är ett återkommande mantra i berättelsen.
Ämnet landar väl i dagens politiska verklighet med rubriker som drar parelleller mellan Putin och Stalin. Moderns betydelse när det gäller att förstå en människa har också diskuterats i samband med boken om Anders Behring Breiviks mamma Wenche. Malin Lindroths monolog bidrar med en god pusselbit till den diskussionen, särskilt så som den presenteras av Lisbeth Johansson. Hon besitter ett stort uttrycksregister och scenisk pondus. I mim och rörelse levandegör hon denna kvinna så att jag sitter som hypnotiserad fram till att hon in i det sista och vridandes likt en mask vägrar ge avkall på sin moderliga kärlek. Hennes humoristiska talang kommer dessutom fint till pass, när hon koketterande minns de män i höga positioner som hon låtit sig uppvaktas av bakom den föraktade makens rygg. Det är kort sagt ett knivskarpt skådespeleri.
