[141113] Poeten Roberth Ericsson från Karlskoga fick 2013 Örebro läns landstings kulturstipendium med ovanligt tydliga anvisningar: det skulle ”vara honom till hjälp med ett diktmanus som kretsar kring litteratur och psykiatri”.
Rimligen hade han berättat att han höll på med detta. Nu har hans fjärde diktsamling kommit: Null.
En procent av allmän befolkning har ett särskilt språk latent vilande hela livet: det maniska. Det är associationshastigheten som ökar i manin ända därhän att t o m stavelserna sprängs upp i ”wortsallat”. Men på vägen dit ökar associationshastigheten, språket svävar iväg på allitteration, rim, associationer som inte längre är innehållsliga. Jag har väntat på att få se detta högst individuella språk som text.
Här och var i Null anas detta fenomen men i stort är det kollagetexter som växlar tempo genom sättningens växlande kompression. En ´huvudpersona´ byter plats med avsnitt av ´differentialdiagnos´ och alltmer uppstår en puls av växlande rörelse mot utplåning som i Ericssons förra diktsamling Fadersfärd var faderns självmord. Liksom då finns en tysk passus – hans mormor var tysk krigsflykting.
Det litterära språkets villkor infogas med ibland ironiska blinkningar i metakommentarer:
Med hur många PROCENT minskar
restaurangens PRISER om gästerna själva
måste laga maten ?
Som litteraturens värde
Reallönesänkningar
Det finns denna gång lättsamma inslag i Roberth Ericssons ”gravallvar” som ju ingår i en poetisk tradition av krisrapporter med Lars Norén och Johan Jönson som aktuella litterära fränder.
Men hans sprittande kollageteknik är hans egen landvinning. Det talas skämtsamt om ”förljugen kronologi och psykotiskt babbel” i förlagstexten.
Psykosens språk är sig självt och mycket intressant, om än inte lättöversatt. Ska Ericsson bli den som dokumenterar det maniska språket ?
