[141112] Han var spionernas spion, den legendariske Kim Philby, som samtidigt som han var chef för det brittiska kontraspionagets sovjetiska avdelning var spion för Sovjetunionen.
Under trettio år avslöjade han för sina sovjetiska uppdragsgivare de mest hemliga operationerna som Storbritannien och USA företog sig före, under och efter andra världskriget, liksom de teknologiska framstegen som så småningom ledde fram till kärnvapnen. Hans livsöde har skildrats i talrika böcker och legat till grund för spionlitteratur och filmer, kanske mest känd är John le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Nu kommer ännu en bok om Philby, där han på ett sätt som inte tidigare förekommit ses i relation till sin stora vänkrets, Ben Macintyres En spion bland vänner.
Det är sannerligen gåtfullt hur Kim Philby, även med all sin intelligens och psykopatologiskt charmerande framtoning, lyckade bedriva sitt spionage under så lång tid utan att upptäckas. Ett viktigt skäl är utan tvekan just vilka vänner han hade. Som tillhörig den brittiska överklassen, med den rätta skolgången, den rätta universitetsbakgrunden, det rätta umgänget och så småningom den rätta karriären betraktades han av sina kolleger och andra inom överklassen som ”en av oss”, och en av oss kan ju definitionsmässigt inte göra sig skyldig till en så låg och illasinnad verksamhet som spioneri mot sitt eget land.
Till Philbys vänner hörde James Jesus Angleton, som under många år var chef för CIA:s kontraspionage, och blev nästan mentalsjuk när han långt om länge måste inse att hans gode vän faktiskt sålt ut hans lands mest hemliga hemligheter till ryssarna. En annan nära vän som får stort utrymme i Macintyres bok är kollegan vid det brittiska kontraspionaget, MI6, Nicholas Elliott. Det blir Elliot som i mitten av 1960-talet, när Philby är stationerad i Beirut, får uppdraget att meddela sin gamle vän att han nu slutgiltigt är avslöjad och erbjuda honom åtalseftergift mot att han avlägger en fullständig redogörelse för sin spionverksamhet. Inte ens då, när Philbys flera decennier långa landsförräderi är ett konstaterat faktum, upphör han alltså att vara ”en av oss”, att bura in honom känns för hans klassbröder i den brittiska underrättelsetjänsten otänkbart.
Det blir i alla fall då som Philby bestämmer sig för att inte ta risken att råka ut för ett långt fängelsestraff, han avviker till Moskva, vilket går relativt problemfritt. Elliott som skulle ha honom under uppsikt har rest bort på några dagar och inte brytt sig om att låta någon annan ta över bevakningen. En grov försummelse kan tyckas, men Elliott hör ju också till den kritstrecksrandiga överklassen och är medlem i de fina klubbarna. Han klarar sig utmärkt, och i ett efterord till Macintyres bok kan John le Carré livfullt skildra några möten med den åldrige Elliott, en osannolik Wodehousefigur med whiskyglas och cigarr alltid till hands. Hade däremot de mindre statusfixerade och mer pragmatiska amerikanerna fått tag i Philby skulle de inte lagt fingrarna emellan, förmodligen hade han avrättats.
Kim Philby blev övertygad kommunist när han studerade vid Cambridge under 1930-talet, och ingick i den grupp unga kommunister och blivande spioner som senare blev känd som The Cambridge Four. Dit hörde förutom Philby Anthony Blunt, Donald Maclean och Guy Burgess. När Maclean och Burgess avslöjades i början av 1950-talet och avvek till Moskva riktades starka misstankar också mot deras vän Philby, som faktiskt skildes från tjänsten vid MI6 under några år, men sedan kunde återkomma efter att ha fått premiärministern Macmillans förtroende. Han kunde då också återuppta sin tjänst hos den sovjetiska underrättelsetjänsten samtidigt som han var agent för MI6 i Beirut där han officiellt var korrespondent för flera stora brittiska tidningar.
Det är en alltigenom fascinerande historia som Ben Macintyre med sin nya vinkel nu åter berättar. I boken förekommer ett myller av färgstarka och ofta tragiska gestalter, inte minst de kvinnor som hade olyckan att gifta sig med Philby får här utrymme och deras öden visar vilken hänsynslös figur Philby faktiskt var. Samtidigt måste man säga att boken har betydande brister i själva framställningen, vilket förvånar när författaren är en framstående brittisk journalist. Ben Macintyre kunde ha anledning att funder över den gamla journalistregeln ”show, don’t tell”. Det hade också varit till fördel om han undvikit att i så stor utsträckning som nu karakterisera människor genom att stapla adjektiv på varandra. Inte heller översättningen övertygar, det har nog gått lite för fort, och efterkollen har försummats. Det bär emot att klaga på översättningen, eftersom översättare ofta får alldeles för kort tid på sig och alldeles för dåligt betalt, så det är förlaget som bör ta åt sig.
