[141111] 
Det är föga förvånande att Interstellar ursprungligen var planerad med Steven Spielberg i registolen, för det blir nästan smärtsamt tydligt vid flera tillfällen att det hade fungerat så mycket bättre med honom istället för Christopher Nolan.
Jorden håller på att bli helt obeboelig. Skördar slår fel i allt större omfattning som en följd av att hela planeten täcks av ett ohälsosamt damm; de inledande sekvenserna är som tagna ur Vredens Druvor. Befolkningen har blivit alltmer kritisk till rymdresor och dylika pengaslukande projekt, och satsar helhjärtat på samhällets agrara utveckling för att kunna överleva. F.d. civilingenjören Cooper råkar av en tillfällighet hitta Nasas hemliga högkvarter och går med på att delta i en expedition till en annan galax för att utforska möjligheterna att kolonisera andra planeter.
Bakom idén till filmen finner man samma person som var producent till Contact, och även här finner man en barnslig nyfikenhet för utforskandet av världsrymden och allt vad som kan gömma sig i universums mest avlägsna vrår. Det antyds tidigt att det finns något (eller någon?) där ute som vi inte riktigt känner till, men vad detta kan vara är ganska vagt genom hela filmen. Nästan för vagt. Fast ändå inte tillräckligt. Det är nämligen fullt möjligt att lista ut tvisten på slutet redan efter en dryg timme.
Hans Zimmer har gjort ett tappert försök att tonsätta allt, och det är kanske bara hans insats som är värd att lyfta fram. Ett återkommande tema spelas med en blandning av orgel och retrofuturistiska elektroniska instrument, och sammanfattar den nästan religiösa vördnaden för det oändliga, vidsträckta mörkret, samtidigt som det lyfter fram en mer pueril fascination för möjligheten att få utforska det (likt små blinkningar till Närkontakt av tredje graden och 2001: ett rymdäventyr).
Trots att Nolan har nästan tre timmar till sitt förfogande är frågan om han faktiskt får sagt något över huvud taget. Människan skuldbeläggs för jordens försämring utan att man går in mer i detalj på exakt vad hon gjorde fel. Folk hade hög levnadsstandard och det förstörde planeten. Punkt. Rymdfärden har ett tydligt mål, likväl känns det oklart vad den rent narratologiskt har för funktion, vad den förväntas leda fram till, varför spänningen uteblir. Det finns ett par mycket intressanta diskussioner om relativitet och vilka element som korsar dimensionernas begränsningar så som vi upplever dem, men de vägs upp av pseudofilosofiska dialoger om huruvida det finns aspekter av människan som vetenskapen inte kan förklara (”kan man mäta kärlek?”).
Det är inte alls ovanligt att bra regissörers kreativitet står i omvänd proportion till deras budget. Interstellar kostade nästan en miljon dollar per minut, men allt det som gör Nolans filmer så fantastiska har man däremot varit mycket sparsam med.
