[141106] Dikter innehållande sju ord blir i Bengt Söderhälls värld sjordingar. Knapphändigt skrivna men med en hel värld i sitt innehåll. Hans andra samling fortsätter att brottas med livsfrågorna men har ett skimmer av mystik och prosaisk vardag i förenad poetisk förtätning ihop.
Detta är hans nionde diktsamling sedan debuten med ”Speglingar i den långa sjön” 2010. Det var en mogen debutant vid 59 års ålder, med ett på många sätt nyskapande poetiskt språk och när den uppföljande samlingen ”Spegelskärvor” kom året efter var det också en originell utgivning eftersom den innehöll fem (!) delar – enskilda böcker – poetiska återspeglingar i saltando, lento, sordo, buffo och recitando i olika tonarter.
Bengt Söderhäll är själv musikant och har – tillsammans med Urban Forsgren – gett ut tre CD med melodieringar (som han kallar det) av Stig Dagermans dikter och dagsverser. Ingen tillfällighet då de båda trubadurerna bildade Stig Dagermansällskapet 1987 som varje år delar ut ett litterärt pris i Dagermans anda, till skribenter som värnar det fria ordets betydelse och tillgänglighet.
”Inget nät så tätt
att allt fångas”
– är den dikt som inleder andra samlingen av sjordingar. Ett begrepp som Söderhäll lär ha kommit på när han såg sju yllesockor hänga på tork över ett räcke utomhus en sommar.
Sju blev en form att dikta i: sjord om man drar ihop det – och ”ing” betyder litet.
”Somt kan vi inte se
mörkret förutan”
– svärtan finns ofta med i poeten Söderhälls alster.
”Bron mellan oss
vår plats i världen”
– vad som sker mellan människor återkommer även denna gång.
”Hur låter ordet mellan
sorg och glädje?”
– sältan ger liv åt en sjording av det slaget.
”På avstånd så lika,
nära helt unika”
– jag kan spåra Dagermans patos i en formulering likt denna. Att ingen människa är fri förrän alla är det.
”Vi fäster våra drömmar
med ordens häftstift”
– en sjording som har fått ge namn åt samlingen. Genial och allmängiltig för all slags poesi.
”Ingen av oss finns
utan den andra”
– ett centralt tema i Bengt Söderhälls poesi är just detta: att vi blir till som människor bara genom att andra ser oss.
Som en baksida av samma mynt kan följande rader vara:
”Ingen annan kan någonsin
ta dina steg”
Det svartas mystik återkommer i:
”Nattens bländande mörker
vänder vårt seende inåt”
Allas vårt ansvar påpekas också:
”Att inte förlåta
blir att bära skulden”
Eller vad sägs om:
”Det har blivit rättvist att
fördela orättvist”
Eller en fiffig paradoxal som:
”Ljuset från din skugga
lyser min väg”
Eller ett sorgset konstaterande, en sanning som vi för det mesta undviker att tala om:
”Inga ord orkar bära
vår gemensamma smärta”
Fast en tröst är ju att:
”Min värld blir mycket större
med dig”
Jag älskar denna sparsmakade form av aforistiska tänkespråk som poesi av detta slag så lätt kan bli. Det är språkligt lekfullt – även det en inspiration från Stig Dagerman, tror jag – men i botten ett djupt och seriöst allvar. På liv och död.
”Om orden förskingras
blir världen allt mörkare”
”Det finns plats för oss alla överallt”
Han har gjort det igen, Bengt Söderhäll. Skrivit en andra diktsamling med sjordingar som djupt berör men samtidigt underströmmas av humor och glädje.
