[141105] 
I västvärlden har utvecklingen mot gentrifiering av städerna följt ungefär samma mönster av trender. Under det hårda skal som den ekonomiska utvecklingen skapar finns en kärna som skapas av kultur och kreativitet. Intervju med statsvetaren Margit Mayer.
Margit Mayer har följt stadsomvandlingarnas omvandling. Hon och andra forskare inom stadsutveckling har sett en rörelse som startade under tidigt 70-tal. I New York började stadsdelarna Soho och Lower East Side långsamt uppgraderas i en fas där dessa områden befolkades av fattiga minoriteter. Plötsligt flyttade konstnärer och ockupanter, medelklasstudenter och vänsterorienterade in i området. Olagligt eller lagligt. Detta tolererades inledningsvis eftersom kriminaliteten i områdena minskade. Resultatet blev att områdena blev attraktiva även för vissa människor med pengar.
– I en andra fas kom pengar in i bilden i dessa områden, främst genom privata investerare som tandläkare. Inte stora investerare utan folk med privata pengar började köpa in sig i dessa områden.
– I en tredje fas med hjälp av kommunala pengar eller via marknaden ökade penningflödet i området började det systematiskt planeras för en uppgradering av området. Det innebar en renodlad gentrifiering. I början handlade det om städer som New York, London, Paris och Amsterdam. Lite senare i Chicago, Los Angeles och Toronto. Det kunde skilja upp till två decennier i processen. Men alltid informellt. Stora investerare eller globala spekulanter gick aldrig in i sådana områden direkt.
– Idag är vi inne i ett femte stadium, i vad som kallas hypergentrifiering. Nu har inte ens de välmående ur medelklassen råd att hyra eller köpa en bostad i sådana områden. Här har bara den globala eliten råd att bo – många av dem bor inte ens där. I London och New York finns flera gator som är folktomma, liksom i vissa latinamerikanska, asiatiska städer och exempelvis i Vancouver. Sent på kvällarna ser man inga ljus i fönstren. Förmodligen kan man se detta på Google.
Berlin är speciellt intressant. Här startade denna process än senare av historiska skäl, men den går nu så snabbt att man nästan kan ta på den – först i Kreuzberg, sedan Mitte och Prenzlauer Berg, både i det gamla Väst och i det tidigare Öst. Nu även i Neukölln, som länge beboddes av turkar och andra relativt fattiga. En förklaring är att den gamla flygplatsen Tempelhof nu har stängts. Så nu växer det upp boutiquer, gallerier och restauranger som svampar ur jorden. Samtidigt försvinner turkiska charkuterier, skoreparatörer och andra små verksamheter, berättar berlinaren Margit Mayer..
Detta är trenderna. Det intressanta är de mönster som denna utveckling normalt följer. Fram till idag. Städerna har nu upptäckt hur mönstret ser ut. Så nu erbjuder man kortvariga uppehällen för konstnärer och kulturarbetare gratis eller till låga kostnader. De är gentrifieringens späda plantor. I Holland, främst i Amsterdam, har de Breeding ground program. Grundtanken är att låta kulturarbetare av olika slag, ofta tillhörande prekariatet. När de har hjälpt till att höja attraktionen och därmed värdet på området, blir ”utvecklare” intresserade att pumpa in pengar för att ge hög avkastning.
– Ett annat intressant program i anknytning till detta kallas Guardianship program. Både i holländska städer och London har det använts flitigt. Utgångspunkten är de redan attraktiva områden i städerna som ännu inte har funnit sina köpare. Därför låter man professionella ur prekariatet använda lägenheter och kontor för små kostnader, med förbehållet att de kan tvingas att flytta med några få dagars varsel. Intresserade köpare kan dessutom besöka utrymmena när som helst. Man exploaterar alltså bohov hos professionella kreativa yrkesgruppen inom prekariatet. Området ser mer bebott och fönstren står inte tomma och avskräcker eventuella spekulanter. Om området skulle stå tomt kan det dessutom snart utsättas för vandalisering. Därav namnet Guardianship program.
Vad tänker de som flyttar in i sådana områden om detta?
– Det är blandat. Många har inte några alternativ. De ser att de är instrumentaliserade och exploaterade. Andra har förlikat sig med en nomadiserande tillvaro av detta slag.
Margit Mayer påpekar att detta gäller i västliga länder. Om dessa städer kan man tillägga att detta inte kan separeras från de parallella processerna av förflyttning av folk. Hon fortsätter:
– Här finns två samtidiga rörelser. Neukölln i Berlin som sådant har blivit mer attraktivt efter stängningen av Tempelhof. När dessutom Kreuzberg gentrifierades drog studenter och andra vidare söderut, vilka i sin tur trängde undan fattigare skikt i samhället. Men redan ser vi alltså hur området har uppgraderats genom gallerier, caféer och restauranger.
– Så dessa processer innebär olika former av ojämlik förflyttning av folk. Vissa platser uppgraderas medan andra nedgraderas. Men mönstren kan variera. Många undrar över begreppet gentrifiering, om det som beskriver utvecklingen i London och New York även ger en rimlig beskrivning av utvecklingen i städer som Hong Kong. Men jag vill hävda att det gäller att läsa av den staden med andra ögon. Paris räknas in bland det västerländska mönstret, bara kanske mer extrem. Här kan ingen normal människa längre bo.
– Även i Göteborg pågår en snabb gentrifieringsprocess, passar hon som en underförstådd uppmaning om att inte bara blicka mot andra städer.
Där trampade du på en känslig tå. Den naturliga fortsättningen på resonemanget blir då vad vi som motsträviga medborgare kan göra åt detta?
– Det beror på vilken analys du gör. Man kan tänka att detta är en naturlig utveckling eftersom den är värdeskapande och genererar skatteinkomster. Men man kan se på utvecklingen som ett problem, exempelvis för alla som måste förflytta och att samhället utsätts för spänningar som bidrar till allt större klyftor – något som i det långa loppet inte ens är bra för de välmående. Då borde staten intervenera för att kontrollera denna marknadsdrivna utvecklingen.
– Olyckligtvis finns det inte många samhällen som ser värdet av sådana program. Det finns några svaga försök att mildra effekterna av denna utveckling. De flesta lokala ledare vill dock inte ingripa frivilligt eftersom de främst är intresserade av ökade skatteintäkter och strävar efter att komma så högt som möjligt i den globala prestigegraderingen. Jakten på hög turistranking tycks förutsätta gentrifiering och omflyttning. Enda möjligheten att de ändrar sin policy är ett tryck underifrån. Det är därför bra om folk som blir negativt påverkade får stöd från arkitekter och stadsplanerare.
– Mellan dessa grupper och olika vänsterrörelser som arbetar på basplanet och vissa av de professionella som har expertis att tillgå kan det skapas starkt tryck för att påverka lokala och nationella politiker kan bidra till begränsade hyreshöjningar och därmed begränsa möjligheterna till exploateringar. Den tidigare historien visar att detta är fullt möjligt. Det är oklart vad som behövs för att driva motståndet, hur många upplopp… det är svårt att förutse bland så många faktorer om är involverade.
Om vi ser speciellt till Detroit, med sin extrema utveckling, hur ser du på denna fråga om motstånd för staden? Margit Mayer är inte helt pessimistisk inför tanken att Detroit kan överleva sin nuvarande kris – förutsatt att stadens kreativa medborgare ges utrymme att driva sina projekt. Det kan vara kollektiva trädgårdsprojekt som kan bli modell för andra och som tillsammans lyckas omvandla sand till guld på olika sätt.
– Där har funnits alla möjliga slag av experiment och även framgångsrika försök att utveckla solidaritetsarbeten oberoende av penningekonomi. I ett vidare ekonomiskt perspektiv och social reproduktion kan detta utvecklas på olika sätt. Det kan inlemmas i den kapitalistiska marknadsekonomin som så ofta förr, som för mikrolånen i några fattiga länder eller fattiga amerikanska städer, med utgångspunkt från solidaritetsrörelser. I Indien och Bangladesh kan vi se att mikrofinansiering har blivit kapitaliserad.
– Så ibland tycker jag att folk är lite naiva inför hotet att gå en liknande väg genom att tro på solidaritet och gemensamma projekt. Men är det inte lite väl naivt att tro att nyliberalt kapital inte skulle vara intresserat av att inlemma även sådana aktiviteter under sin egen logik?
