[141104] W G Sebald har kallats förintelseförfattare, dels för att han ständigt återkommer till den frånvaro av kollektivt minne från nazitiden som präglat efterkrigstyskland, dels för att de han skriver om som flyktingar, emigranter ofta har sin livshistoria bestämd av förintelselägren.
Han föddes i Wertach, Bayern, 1944. Fadern var i armén, återkom från krigsfångenskap 1947 och gick åter in i Bundeswehr. Han var fullständigt tyst om sina krigsminnen och detta upplevde sonen som ett svek mot dem som borde minnas sin historia för att kunna distansera sig. Småningom kom han 1966 som lektor i språk och litteratur till Victoriauniversitetet i Manchester, några år senare till det då nyöppnade forskningsuniversitetet i East Anglia, Norwich. Här skrev han sina mest betydande verk Utvandrade, Saturnus ringar, Austerlitz och Svindel. Känslor innan han omkom i en bilolycka 2001.
Det går en säregen ton av vemod genom allt Sebald skriver – en sorg över det förflutna parad med en nyfikenhet inför dess rester, ruiner. Formen är ettslags kollage av fiktion, dokumentärprosa och självbiografi, ständigt kompletterad med foton och bilder i mer eller mindre klar korrespondens med texten. Hans böcker handlar hela tiden om att återvinna det kollektiva minnet för att förstå vilka vi själva är.
Nu har en femte titel kommit på svenska i Bonniers panacheserie: Logi på landet, i kongenial översättning av hans svenska följeslagarinna Ulrika Wallenström, vår kanske främsta översättare från tyska, född samma år som Sebald, länge knuten till Uppsala universitet.
Man kan se dessa texter som rena litteraturessäer som utgår från författarna Johann Peter Hebel, Jean-Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Gottfried Keller och Robert Walser. Till dessa knyts ett porträtt av målaren Jan Peter Tripp och bara i den svenska utgåvan två artiklar ur postumt utgivna Campo Santo: en om Peter Weiss, en om Vladimir Nabokov.
Läsaren försätts i vibrerande närvaro hos den Rousseau som på slutlig flykt undan sina ideologiska och moraliska belackare hamnade på Saint Pierre-ön i Schweiz 1765. Genom detaljerad miljöskildring, identifikation med den intill utmattning arbetande filosofen, hans dagboksanteckningar och pamfletter, hur han behandlades som en ”rabiessjuk varg” och man ropade i stugorna efter bössa att skjuta honom, ny miljöskildring, nya associationer till Rousseaus plåga och flykt. Den som läser skruvas in i förfluten tid genom dessa tvära kast.
För svenska läsare har förstås essän om Peter Weiss sitt särskilda intresse. Det som betonas är att hans ständiga upptagenhet av våld, tortyr och straff har samband med hans psykoanalys och dess avtäckande av det oidipala straffet för barnets incestuösa fantasier. Där står Weiss och Dante lika inför gud och lika inför Fadern.
Skrivandet är ofta en plåga hos Sebald, men en nödvändig plåga för att inget våld må glömmas och mänskligheten möjligen bli bättre. Det heroiska draget i författandet tydliggörs i varje stycke text av denne tysk i brittisk exil undan nazismen.
