[141103] Första delen av Ernst Brunners tredelade självbiografi är seg läsning till en början. I kronologisk ordning från sitt födelseår 1950 till och med 1969 packar han ett flöde av minnen, genom metaforrika liknelser och talspråksaktiga uttryck, samman till en närmast osannolik detaljrik livsresa.
Han förklarar på en kort förordssida:
Det jag skriver om här är inte allt jag minns utan bara det som verkligen angått mig, det som kanske mer än annat format mitt liv och det, vågar jag påstå, utgör i huvudsak det jag också bäst kan minnas.
I Seppan – kallat så för att Separatorfabriken låg där (sedermera Alfa Laval) i Tullinge söder om Stockholm föddes Ernst Brunner in i en familj som nummer tre av fyra bröder. Hans föräldrar var österrikiska krigsflyktingar och Seppan var ett multietniskt arbetarområde med massor av nationaliteter blandade. Ernst Brunner talade därför tyska – eller österrikiska, som han vill benämna det – flytande från barnsben eftersom språket var det första som användes i hans hem.
Hans klassföreståndare i gymnasiet Margit Bäckman, var dålig i tyska, skriver han, och han rättade henne ideligen. Vilket fick till följd att han stängdes av i tyska bara några månader in på första terminen. Och som om inte det var nog stängdes han av i gymnastik också. Beskylld för att ha nypt tjejerna – som höll till i den andra delen av den delade gymnastiksalen med en flyttbar vägg som gräns – i ändan. Allt var en lögn, en komplott iscensatt av gymnastikdirektören som killarna hade och hans fru, som tjejerna hade. Ernst lovades en femma i gymnastik, men bara om han höll sig undan i fortsättningen.
Detsamma var villkoren i tyska. Betyget fem som han haft med sig från nian fick han behålla, men inte gå på tyskalektionerna förrän fröken Bäckman hade slutat vårterminen 1967.
Denna bok är full av liknande anekdoter. Ernst Brunner var rebellisk och egensinnig, begåvad tidigt med ett flexibelt intellekt. Orden fick fäste i honom vilket födde en intellektuell, som födde en författare till sist. Men han var också våghalsigt dumdristig och klättrade utanpå hyreshusväggars räcken tre våningar upp, något han ärvde av sin far som klättrade Eiffeltornet upp en gång, får vi veta.
Men när han utestängdes från skolan, antyder han att en viss rasism gentemot honom från de båda lärarna fanns med i bilden. Som när han kallades till fröken Bäckmans tjänsterum för ett enskilt samtal:
Det fanns regler för hur man kunde bete sig. En elev kunde aldrig sätta sig över läraren(…)Och hon visste förstås varifrån jag fått mina tyskakunskaper. Mina föräldrar var krigsflyktingar. Vi talade tyska i hemmet(…)här sköt jag in att vi talade österrikiska hemma. Elakt kontrade Bäckman med att det var samma sak.
Men att skriva så detaljrikt om de tidiga barndomsåren som han gör, tycker jag känns aningen onaturligt. Han förklarar på något ställe förvisso, att han liksom förmodar och antar att det gick till på det viset. Men ändå. Dock blir beskrivningen av 50-talets utedass och omoderna kalla träbostäder en intressant historisk bild när han sedermera kommer upp i skolåldern. Hans föräldrars umbäranden – pappan som seppanarbetare och mamman som kontorsslav – och de minnen de bar med sig från kriget – där pappan stridit i den nazistiska armén på östfronten och suttit i fångläger i Frankrike, och moderns slit med familjens försörjning och uppfostrandet av fyra söner, och hennes cancer som upptäcktes redan i början av 60-talet – ger en skarp bild av hur tungt det många gånger måste ha varit.
Dock tog föräldrarna med sig alla barnen i en minibuss som pappan köpte 1956, på resor ned till Sydeuropa. Inte bara Österrike besågs utan även Italien, Vatikanstaten i Rom och Kroatien i dåvarande Jugoslavien. Ernst Brunner fick därmed tidigt på plats och ställe uppleva andra kulturer än den svenska.
En Kleinbus de Lux kunde framföra de märkligaste motorläten. Den riktade smorda ord till församlingen. Kolvar tuggade olja, ventiler svalde soppa. Allt hörde man. Man såg lacken som var svart och röd. Resten var kromdetaljer.
Historiska händelser som Kubakrisen, mordet på president Kennedy 63, senator Robert Kennedy 68, rivningshysterin i Stockholms city i mitten av 60-talet – och hur Ernst räddade livet på sina bröder ur en isvak och hamnade på Expressens första sida – är reala tidsmarkörer som passar in i den växande Ernst Brunners liv. Han utforskar och vidgar sin värld bit för bit och upptäcker ishockeyn, sexualiteten, litteraturen.
Och reser till Paris med en polare som helst vill röka gräs sommaren 1968.
Ernst provade också på sånt. Men förstod att det var farligt. Han blev en idrottskille istället, vilket nog räddade honom från droger och fördärv. Och just ishockeyspelandet i IFK Tumba gör att språket börjar flyta extra lätt när han skriver om den tiden. Här finns nästan bara glädje i minnena – och ingen sälta i blandningen som i mycket annat han upplevt – men: det heter stryptag, och inte struptag, Ernst Brunner!
En språklig förfulning, anser jag – av en annars mästerlig metaforiker. Här några exempel:
Överallt sugs röster och föremål från djupet uppåt genom tromben av år.
Jag såg fasaner med bronsrustning i vild jakt mellan häcken och slyskogen.
Över huvudena på oss hälldes stjärnorna ut som glöd ur en kolhink.
I själva verket frös jag någe så inferdrulat fernaliskt.
Det var 03:00, men solen hade precis setts rulla upp och låg på vetefältet, längst ut på kanten. Jag stapplade ut i pyjamasbyxor och såg att den fyrade av ett långskott mot Radhus 4 D.
Sista kapitlet i Ernst Brunners första memoardel lämnar en gastkramande cliffhanger till oss, som gör det värt att läsa vidare i del två. Man vill veta hur det gick.
