[141103] Lars Keplers femte kriminalroman Stalker kan enklast beskrivas som en orgie i ultravåld och kvasipsykologi. Samtidigt kan man inte bortse ifrån att här finns godis för deckarälskaren som en fiffig, mystifierande och vindlande intrig med en väl dold och under resans gång svåridentifierbar mördare.
Det krav som ställs på läsaren för att boken ska kännas riktigt spännande är att varje förväntan på realism och sannolikhet släpps så att man i stället läser den som en slags ond saga, dock med ett nästan rörande äppelkindat credo i botten: den illa gör han illa far.
Lars Kepler är ju en pseudonym för författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril och till skillnad från andra dynamiska deckarduor som Hjorth och Rosenfeldt eller Roslund och Hellström är Ahndoril och Ahndoril ett vackert par, som verkligen iscensätter sin skönhet i marknadsföringen, vilket bidrar till att göra Lars Kepler till en industri av anmärkningsvärda dimensioner.
För de många Keplerläsare som otvivelaktigt kommer att kasta sig över Stalker finns här en del gamla bekanta att återse, till exempel psykiatrikern och hypnotisören Erik Maria Bark från den första boken i serien, Hypnotisören. Här trasslar han in sig, eller blir av en ond vilja intrasslad, i en ytterst prekär situation, ur vilken han kan räddas endast av den handlingskraftige supersnuten Joona Linna, som gör come back efter att i en tidigare bok tvingats dödförklara sig och smyga sig undan i Nattavaara för att inte riskera att tillsammans med sin familj mördas av den slemme dårfinken Jurek Walter, i ondska en Hannibal Lecters like.
Lars Kepler skvätter inte bara blod i rikliga mängder omkring sig, utan också en sky av psykologisk och kriminologisk terminologi, vilket visar att paret Ahndoril läser på ordentligt innan de skriver. Att de sedan drar ut sina diagnosers följder långt utöver vad som känns möjligt hör väl till genren, men producerar inte bara mördare med en synnerligen kallhamrad syn på andras rätt till liv, utan också en del brottsbekämpare som känns som uppenbara terapifall, inte minst hjälten Linna själv, som excellerar i brutalitet i sin iver att hitta den stalker, som begår en rad besinningslöst våldsamma kvinnomord.
Det är slående hur liten betydelse samhället runt de agerande har i Keplerböckerna. Här finns egentligen ingen samhällsbild alls, allting kretsar kring individualpsykologiska problem och trauman. Man kan ju tänka sig att även detta inrymmer ett perspektiv på samhället, nämligen som en individualistisk djungel där rättvisan och tryggheten helt och hållet bygger på att det finns ett antal rättskaffens personer som bekämpar brottsligheten. Samtidigt kan man notera hur noga Lars Kepler är med att anpassa sig till identitetspolitiska normer, här finns således en lesbisk kriminalkommissarie med en polisiär medarbetare med arabiskt efternamn.
Namn är förresten ett speciellt kapitel i Lars Keplers böcker, och har ofta signalfunktioner som låter den bildade läsaren känna sig ännu mer bildad. Erik Maria Bark har sitt namn efter författaren Erich Maria Remarque och här finns en nyckelperson med det skickelsedigra namnet Rocky Kyrklund, uppkallad av sina fintliga författare efter den enfaldige boxaren med det stora fighterhjärtat och den löjliga hatten Rocky Balboa och den stillsamme och filosofiskt underfundige författaren Willy Kyrklund.
Rocky Kyrklund är en vilsefaren präst som blir en slags vägvisare för dem som jagar den mordiske stalkern och som därigenom räddas undan en dom för mordet på en av de kvinnor som hittades med sönderhackade ansikten. Jo, som sagt, mycket blodigt och brutalt är det, och hör man till den stora skara som gillar underhållningsvåld så kan det nästan inte bli mer underhållande än så här.
