[141102] Fattigdom, ofrihet, drömmen om ett bättre liv, Gud och över alltihop den innerliga kärleken. Temana slingrar sig i varandra i denna svenskaste av musikaler, samtidigt så allmängiltig, som på nytt intagit Göteborgsoperans stora scen. Samma föreställningar som då rådde om Amerika, om jämlikhet och välstånd, orsakar nu att människor från andra delar av världen riskerar livet för att komma till Sverige. På så sätt känns musikalen Kristina från Duvemåla mer aktuell än någonsin.
Efter urpremiären i Malmö den 7 oktober 1995 spådde jag i min recension i Bohusläningen att en ny svensk exportvara var född. En spådom som uppfyllts med reservation. Tanken på att, mot bakgrund av den svenska succén, översätta musikalen för England och Amerika lades snart på is. Endast som konsertversion har sångerna framförts i New York och London. Men i Sverige har denna musikal nog setts av fler människor än någon annan efter uppsättningarna i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enda exportmarknad för helheten hittills är alltså Helsingfors 2012, där den väckte sådana ovationer att den fick också svensk publik att strömma över Östersjön. Det är med solisterna därifrån som den gjort ny entré på Göteborgsoperan. Åter får vi se de stora stenblocken metaforiskt lyfta från jorden som av en osynlig kraft och se vetet växa i rekordfart ur den välsignade jorden på andra sidan Atlanten. Dynamiken i föreställningen är de inbyggda motsättningarna, den musikaliska rikedomen, den scenografiska fantasin och förstås de trovärdiga karaktärerna.
Oskar Nilsson är särskilt gripande i rollen som Karl-Oskars bror Robert, den kuvade drängen som drömmer sig bort, läser på om Amerika och språket, utlöser utvandringen från Duvemåla, beger sig med vännen Arvid för att söka guld och kommer hem ensam och tomhänt. Ingen lär vara obekant med sångerna ur den här musikalen. Ändå tål de att höras om igen, särskilt när de framförs insatta i sitt dramatiska sammanhang. Återigen är det dynamiken i de skiftande situationerna som fångar uppmärksamheten. Viktig är då rollen som Ulrika i Västergöhl, vars trotsiga frispråkighet och utspel förvaltas väl på finlandssvenska av Birthe Wingren och skapar en härlig kontrast till tidens religiösa hyckleri. Betydelsen av föreställningens folkhumoristiska accenter, såväl i text som musik, dans och mimik, ska inte bortses från. Det finns också ändringar i skildringen av själva resandet som på bekostnad av en stor kör stärker intrycket av att det handlar om en hel bys utvandring. Bara de riktigt gamla blir sorgligt stående kvar med en stelnad vinkning.
Maria Ylipää, som fick uppgiften att efterträda Helene Sjöholm i titelrollen, var en mer erfaren musikalartist när hon fick rollen. Hon har också fått lysande omdömen om sin tolkning och sin röst. Vid mitt besök, ett par föreställningar efter premiären i Göteborg, gjordes rollen i stället och för mig oväntat av Josefine Isaksson. Med tanke på komplexiteten i rollen fungerar hon ändå bra i det dialektiska samspelet med den skönsjungande Robert Noacks Karl-Oskar men låter ana hur svårt det kan vara att nå ända in i djupet av Kristinas hemlängtan, gudstro och helt befogade konflikt mellan kärleken och rädslan för fler barn. Bara tanken på att när sången ”Du måste finnas” skrevs så har det sagts att den kom till som en sista åtgärd. Bara tanken på att den sången inte skulle finnas med är hisnande.
