[141105] 
En promenad i centrala Detroit är en surrealistisk upplevelse. Här finns stora hål av tomma platser efter husrivningar. Finns det några chanser för staden att överleva gentrifieringens härjningar?
Bilar susar igenom de slitna pulsådrorna i centrala Detroit för att det för många förkortar resan mellan arbete och bostad, men fotgängare ser man nästan inga. Bara en och annan socialt och ekonomiskt utslagen eller turist som inte vet bättre. Många skyskrapor står öde, men här finns även kontor som fungerar. Enda flämtande lågan av socialt liv är den grekiska Greektown som består av några få kvarter. Lite söderut härifrån ligger det ungefär lika stora Mexicantown nedanför Ambassador Bridge. Det som finns kvar av det egentliga Mexicantown är inte lika stadslikt men här vågar lärarna släppa sina elever fritt på en skolresa.
Detroit har gått igenom samma process som många andra amerikanska städer. Den stora skillnaden är att staden har drabbats mer brutalt och destruktivt. Före kriget var den normala utvecklingen att folk flyttade in från en glesnande för att få jobb inom främst den snabbt växande bilindustrin och Detroit blev snart i folkmun omdöpt till Motown. Efter kriget fortsatte Detroit att växa och på 50-talet var befolkningen som mest runt två miljoner, mot idag 700.000. Starka fackföreningar gjorde att stora delar av befolkningen fick ta del av det materiella välståndet.
Efter kriget växte sig en annan rörelse allt starkare. Främst den vita medelklassen upplevde att klassklyftorna blev alltmer påträngande inne i stadskärnorna och med bilen kunde allt fler flytta till snabbt växande villamattor i närområdet. Ju längre tiden gick, desto längre bort från centrum av staden. Den nya livsstilen omfamnades förstås av bilindustrin. Bussarna hade ingen chans att konkurrera om transporterna, förutom de gula och i filmer väldokumenterade skolbussarna – symbolen för ungdomens trivsamma och bekymmersfria förortsliv.
Förorterna var platsen där det sociala livet utspelade sig på tryggt avstånd från den stökiga inneerstaden. Men behoven växte och tillgodosågs vid några mötesplatser där man kunde spela bowling eller roa sig med annat. Affärer etablerades och blev allt större och till slut skapades vad som kallas ”The Malls”, med sin megashopping, ytterligare en markör för det det mytomspunna amerikanska livsmönstret. Här kunde ungdomar träffas över ett större område än tidigare och få än handgripligare inskolning i konsumtion av livsstilar. Nu kunde även dagligvaruhandeln jubla.
Så här har det sett ut i de flesta amerikanska storstäder. Kulturmönstret såg onekligen stabilt ut med en starkt individualiserad medelklass som motor. Men det fanns några stormsvalor i all stillhet. År 2000 publicerade Robert Putnam rapporten Bowling Alone, som visade att det gemensamma bowlandet har ersatts med bowling i all ensamhet. Om det indikerade förändringar i samhället var det dock inte enkelt att veta vad.
Livsstilar är inte så eviga som vi kan tro efter några decennier av stabila kulturmönster. Främst ungdomar har börjat attraheras en mer urban livsstil är vad som erbjuds i de oändliga villamattorna. Och om många individer tänker likadant blir det en social rörelse. En annan förklaring till svårigheterna för många ”malls” är den ekonomiska kris som även drabbat medelklassen.
—
”Det är något vackert över detta, nästan som en forntida ruin”, säger pseudonymen och fotografen Seth Lawless i en intervju med reportern David Uberti. Det han syftar på är en ruin av Rolling Acres Mall i Akron, Ohio. 1975 öppnade köpcentret men 2008 lades det ned på grund av för få kunder. Seth Lawless har dokumenterat ett antal nedlagda ”Malls”, som ofta står kvar som spöklika palats. En viktig orsak till affärsdöden är den framväxande e-handeln. Förvandlingen från gemensamt shoppande till ”shopping alone” har fått en hög prislapp av annat slag.
För de amerikaner som lämnade kriminaliteten i innerstäderna är detta förmodligen högst omskakande. I utopierna som skapades i städernas förortsvillor inlemmades snabbt de stora affärskomplexen och framstår som verklighetens svar på filmen Pleasantville, med ett artificiellt svar på innerstadens konsumtionsmönster men utan kriminalitet. Eller som Joan Didion skrev om ”the malls” 1979, de blev städer där ingen bor men där alla konsumerar.
”Megamalls” förekommer ofta som naturlig del av vardagen i filmer, som en ironiskt skildrad parkeringskonflikt i Stekta gröna tomater, medan shoppingens kärna skildras mer sparsamt. Den typen av shopping som är själva inkarnationen av den amerikanska själen, en kulturform som nu alltså är hotad. Flera försök har gjorts att skaka liv i krisande ”malls”, men som Lawless kommenterar situationen, liknar det mer en palliativ vård i slutskedet av dess livscykel eftersom problemet ligger djupare inbäddad i samhällsstrukturen.
Om vi istället riktar blicken mot stadens mer centrala delar är de samhälleliga konsekvenserna av den ekonomiska nedgången tydligt. Övergivna hus finns inte bara i vissa områden med hög grad av tomma eller rivna bostäder. Övergivna hus finns i nästan alla bostadsområden.
Antagligen är det inte många tidigare vuxna etablerade förortsbor som känner suget att flytta in till Detroits centrum. Snarare väljer de att uthärda i en försvagad förortskultur. För ungdomar är läget annorlunda. För dem handlar dagens val till stor del om framtiden. Det kan väl inte vara förvånande om de längtar efter ett liv där dess olika delar blir mer organiskt sammanhängande.
Det urbana livet tycks ha fått ökad attraktion. Hur stora är då möjligheterna att de väljer Detroit? Vissa områden med gles befintlig bebyggelse kommer att uteslutas som alternativ för folk med pengar att köpa även billiga bostäder. För att kunna känna sig trygg i en bostad krävs att området har ett visst mått av grannkontakter. Men ett eller två bostadshus omgivet av tomrum? Kan fungera med tillbyggnad i en ”gated community”? Det blir nog inte första steget till Detroits långsiktiga återhämtning.
En bättre taktik är då att uppmuntra yngre pionjärer. Som cykelentusiasten och juristen Kyle Wiswall, som övergav New York för Detroit. Krisen för staden ser han som en möjlighet att skapa framtidens stad, menar han och arrangerar en cykeldemonstration varje vecka i de centrala delarna. De gator som för många bilister kan upplevas som gropiga och slitna, kan cyklister ha större fördragsamhet med.
För entreprenörer och aktivister kan de tomma husen, ja de tomma skyskraporna, betraktas som ett unikt tillfälle att förverkliga drömmarna om en stad som annars bara består om innehållslösa honnörsord om ”hållbarhet” och ”det goda livet”. Antagligen måste detta ske utan medverkan av det vanliga kapitalet men med en ekonomi i annan skepnad. Kanske dock som en egen ekonomisk organism och samtidigt i ett symbiotisk relation till det kapitalistiska systemet?
Den nya cykelstaden Detroit skulle kunna bli en verkstad för alternativa marknadsmekanismen. En viktig förutsättning är att tillräckligt många ungdomar lockas av tanken på att skapa något vi hittills aldrig har sett. Vem vet, det kan finnas många anledningar att hålla ett öga på Detroit, precis som många av oss har gjort med Berlin. Dess förhistoria under kalla krigets dagar med ungdomar som flyttade dit för att slippa göra militärtjänst har betydelse för hur vi ser på staden idag.
Skillnaden idag är att Berlin nu upplever en sen variant av Gentrifiering 1.0, medan Detroits unga entreprenörer och aktivister måste bekämpa Gentrifiering 2.0.
