[141029] Någon dricker flertalet glas vodka och klorin. En annan hänger sig i pianotråd. Allt fler makabra självmord sker i rask takt runtom i Sverige.
Det de har gemensamt är att de alla lyssnat på en kassett av det okända enmansbandet Hunger. Ingen vet vem det är, och det är just det, som kriminalkommissarie Jens Hurtig har till uppgift att ta reda på.
Så långt en vanlig kriminalroman, men ”Glaskroppar” frigör sig fort från mallen. Med stor detaljkunskap och närgånget berättande vecklas det ut till en psykologisk, obehaglig, spännande och indragande bok.
Att det kan finnas ett sådant mörker i människor. Unga människor, ”rika”, ”lyckliga” människor. Det är ett växande problem också ju, allt fler unga mer allt sämre. Hur lösa det
”Glaskroppar” bär inte på något facitsvar till den frågan, men är på ett dystopiskt sätt nära verkligheten vad gäller att beskriva just hur det kan kännas i avgrundsdjup smärta och ångest, att det inte verkar finnas någon väg ut och att det enda som tycks återstå är att skada sig själv och andra.
Själv är jag inte någon storkonsument av death metal, dark metal och mörkret i den musiken – oftast vill jag må bra av musik, när jag lyssnar på den.
(Innebär aldrig schlager eller Vikingarna, ibland Black Sabbath eller djupt sorgliga kärlekslåtar. Men aldrig att när hösten kryper på, allt känns tungt och man vill ha ljus i slutet av tunneln, att jag då drar på låtar med budskapet ”jag vill dö och allt är värdelöst och gagnlöst och lönlöst och ha ihjäl dig själv”)
Så jag kanske inte är en jätteexpert på det hela, men min bedömning är att den värld som skildras i ”Glaskroppar” är väldigt trolig och realistisk. Det kan vara så det fungerar i vissa kretsar, på vissa ställen. Om än djupt tillspetsat.
Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist står bakom verket, och ihopslagna kallar de sig Erik Axl Sund.
De har gjort ett gediget jobb med ”Glaskroppar”.
