[141022] Sommaren 2014 hände det i norra Bohuslän, att två kyrkorum, ett aktivt och ett inte längre aktivt, gav plats åt kontinuerlig konstnärlig närvaro.
Under namnet Bottna kulturkyrka/konstmöten introducerades verksamheten med ett citat ur Psaltaren som ledord:
Ge ny glans åt mina ögon (GT 13:4).
Intiativtagare har Catharina Göransson varit tillsammans med Bottna kyrkoråd och Svenska Kyrkan i Kville och hon är även projektledare för arbetet. Catharina är själv konstnär sedan flera år bosatt i bygden men har också en akademisk bakgrund från Universitetet i Gävle. I en ytterst sober och precis introduktion till ett fritt möte mellan kyrkorummet och det konstnärliga arbetet betonade hon dess icke-konfessionella karaktär. Att det är mötet som står i centrum, inte sammansmältningen.
Vilken betydelse får det då, att artefakten omges av ännu en tradition, som ibland kunnat framträda konstfientligt, ibland å andra sidan varit den enda konstnärliga tillgång församlingsborna förunnats?
Bottna kyrka är en medeltida byggnad av stor skönhet och exceptionell belägenhet, vida synlig, som tiden bjöd. Men det är också en liten kyrka, av mjuk karaktär, som med lätthet sluter sig omkring verken, av vilka jag såg ett av Eva Teorell, ett av Britt Ignell Karlbrand. Eva Teorells med tydlig association till kristet tema, genom korsets centrala placering i hennes verk med titeln …för dig utgjutet…
Verket bestod av en liggande geometrisk form klädd med levande grön mossa, varpå en formation av rött glas var placerad, som fortfarande befann sig i rörelse, belyst av ledljus. I sin presentation betonade Teorell känsligheten i den delen av verket, något som ytterligare förstärkte dialogen vi deltog i och förberedde mötet med musikern konstnären valt, Nazim Onay, och som avslutade sensommareftermiddagen lagom till helgmålsringning.
Ingenting var lämnat åt slumpen här.
Britt Ignell Karlbrands arbete var av annan karaktär och kallades Blå mani. Figurationer påminnande om svävande atomer omgav de församlade och kom närliggande att sättas i förbindelse med en ljudkonstnär med elektroakustisk anknytning, Anders Dahl. Om Teorells verk ”jordade” rummet kändes Ignells öppnande, som om de omkringstående väggarna för en kort sekund var alldeles försvunna.
Att allt detta kunnat uppstå har med Gerlesborgsskolans (högskoleförberedande konstskola) närvaro i trakten att göra. Göransson har varit elev där och sedan många år aktiv i en rad verksamheter som i större eller mindre grad haft skolan som centrum eller åtminstone upphov. I fallet Bottna kulturkyrka har det naturligtvis varit av betydelse, att hon i flera år varit medlem i kyrkokören och senare i kyrkorådet.
Konstmötena i Bottna kulturkyrka inträffar regelbundet och tillsvidare, en gång i månaden.
Även konstnärinnan Katarina Ekelund har många års bakgrund i Gerlesborgstrakten och på Inköpsföreningens Café Olivias väggar sitter fortfarande ett dekorativt svart-vitt kakel som det synliga minnet från hennes tid som värdinna. Nu har hon tillsammans med sin man Olle Olsson – till vardags produktionschef på posten – helt enkelt köpt Munkedals kapell, en traditionell kyrkobyggnad som invigdes vid en så dramatisk tidpunkt som första advent 1939. Byggnadens arkitekt var Bror Almqvist.
Där har under sommaren 2014 uppförts inte mindre än ett tiotal konserter i stilarter av klassisk musik, viskonst och jazz på internationell nivå, ett pärlband av musikaliska smycken, varken mer eller mindre, resultatet av ömsesidigt ideella insatser och vilja. Ibland med en fullsatt kyrka som resultat.
Kapellet är också Ekelunds ateljé. Hennes målningar påverkar rummet, en enkel servering finns och verksamheten rubriceras Konst Kaffe Konserter.
Munkedals kapell är till skillnad från den inbjudande Bottnakyrkan ett rum som bjuder motstånd. Det skapar på ett annat sätt en tung och dramatisk utmaning för konstnärerna och försvinner inte så lätt i upplevelsesfären. Det ”tystnar inte” skulle man kunna säga.
Allt detta gjorde lyssnandet till en jazzimprovisation mellan Mikael Godée från Änglaspel och hans ackompanjatör, den belgiska pianisten Eve Beuvens, till en sällsynt aktiverande seans! Kyrkorummet ville inte lämna en i fred och musikupplevelsen fick en ny och annorlunda ambitionsnivå.
Att Svenska Kammarkören framträder i kyrkorummet är inget nytt, men för mig är det första gången jag upplever dem i Betlhemskyrkan på Vasagatan, en byggnad invigd så sent som i maj 1966.
Det är ett till synes oändligt rum, en sakralt präglad foajeliknande möteslokal i ett hus som i sin helhet innehåller både äldreboende och garage. Den ena verksamhetsmöjligheten avlöser den andra. Dess arkitekt var Johannes Olivegren. Fönstrens glaskonstnärer Ralph Bergholtz och Randi Fisher. Det är Missionsförsamlingens kyrka och det är uppenbart, att den inte tillhör den statliga institution svenska kyrkan en gång var. Det är en gudstjänstlokal utan tydligt definierat centrum, ett rum för detta livet snarare än livet efter detta.
Kammarkören sjöng 11/10 ett program de kallat I got Rythm koncentrerat omkring relativt moderna amerikanska kompositioner som de hanterar med lekfullhet och en dynamik som närmar sig naturkraftens. Rösterna lyfts av lokalens fria akustik så att de bitvis formligen forsar fram, för att lika snart dra sig tillbaka i lugnvatten, sel. Lokalens mångsidighet gör det inte lika enkelt att samla koncentrationen som i ett rum med ett förhandsbestämt centrum, men Kammarkören har den auktoritet som krävs för att obönhörligt dra uppmärksamheten till sig.
Olika rörelser för att återanvända kyrkorummet, som till följd av sekulariseringsprocessen delvis tömts, är intressant, för vi har ju inte upphört att minnas även om tron förändrat karaktär. När konfrontationerna blir så tydliga som i de exempel jag nämnt ger detta en hel del att fundera över, spänningsfältet mellan de profana och de sakrala rummen i vår tillvaro och det konstnärliga arbetets placering mellan dessa poler.
Hur långt kan de nya användningsområdena sträcka sig? Ecce Homo var en gång ett för stort steg att ta – är det fortfarande sant? Enskilda konstnärer noterar med en gång vilka verk som kan föras in i kyrkorummet och vilka som förvanskas av, eller själva förvanskar, den nya omgivningen. Hur står den kristna kyrkan i förhållande till en synagoga eller en moské – varför? Hur mycket religiöst kapital finns det utrymme för i en konsertlokal för pop och rock?
Det är idel vitala problemställningar som väcks till liv.
