[141020] Suzanne Osten kan något mycket få svenska regissörer kan: sätta scenen i rörelse i egenskap av ett myller ur varenda skrymsle – ett kreativt kaos skulle någon säkert vilja kalla det. Så även i föreställningen I Annas garderob som arbetar med två centrum: historiska Anna Freud, mer historisk än någon annan i egenskap av legendariske Sigmund Freuds yngsta dotter, själv psykoanalytiker med inriktning på barn och för Suzanne Osten ett givet kärleksobjekt, då få ting engagerat henne mer genom åren än barnets villkor och utvecklingsmöjligheter.
Med sin egen numera välkända uppväxt i ryggen kan man lugnt säga, att hon vet vad hon talar om och de sceniska resultaten har varit överväldigande.
Den andra orienteringspunkten i dramat är den homosexuella kärleken mellan kvinnor av i dag. Det bär kanske ett symbolvärde i sig, att dörren till Anna Freuds glitterfyllda garderob på scenen aldrig öppnas helt. Det gör den inte heller i den historia Ann-Sofie Bárány skapat, som i stället för ett psykologiskt drama utvecklar en form av tablåteater där personer och teman studsar mot varandra i snabba ryck och våldsamma förklädnader, men aldrig vill få mogna till verkliga människoporträtt. Scenbildens hela tiden närvarande rum i ett öppet dockskåp är byggt för just den spelformen, där man vinner många associationsrika poänger men utan tvivel går miste om en innerlighet ett kärleksdrama också pockar på.
För inte så länge sedan hänvisade jag till en utsaga av Marguerite Duras, där hon säger, att vad man skriver om vet man först när man är färdig och att det är livsfarligt att söka svaret på förhand. I den meningen kan man säga att Osten/Bárány fick ett livsfarligt uppdrag av Anna Takanen när hon sade sig vilja ha en text om lesbisk kärlek.
Därför att den, lika lite som någon kärlek, existerar utan att ha de individuella subjekten som utgångspunkt och motor. Det drabbar det återkommande nutida paret svårt genom det sätt de sitter fast i allahanda schabloner om motsättningen mellan det inre och det yttre, dominansförhållanden som brukar knytas till relationen man-kvinna men som här, likaväl som i filmen Blå är den varmaste färgen, reproduceras i den enkönade relationen. Men den enskilda människan orienterar sig mot en annan enskild människa och ”är” varken det ena eller andra, så långt har vi i alla fall kommit, tack vare både Freud, Jung, Hegel och Marx!
Man kunde med fördel hoppat över nu-delen av dramat och koncentrerat sig på historien om Anna Freud. Inte minst för att man i Ann Petrén har en uttolkare av dimensioner. Då hade cirkusen omkring henne – och nu talar jag om den rent teatrala, skapade cirkusen – blivit tydligare, nyttigare för den känslomässiga förståelsen av ett historiskt skeende som kom att bli revolutionerande.
Vi tänker inte alltid på, att det alla nu talar om talade man tidigare inte om. Men, som Freud säger till Jung i David Cronenbergs A Dangerous Method:
– Vid vårt matsalsbord pratar man om allting!
Jag efterlyser emellertid inte till varje pris ett klassiskt drama, tvärtom vill jag, med Annika Ruth Perssons grymt begåvat skrivna bok Hannah Arendts 1940-tal i färskt minne framhäva, hur vitaliserande en rapsodisk använd kunskap och infallsrikedom kan vara för att vidga förståelsen för ett skeende med en mängd komplicerande ingredienser.
När Suzanne Ostens teater varit som bäst har den helt och hållet styrts av en sådan frihetsälskande vitalitet, ur vilken ett helt nytt skådespeleri kunnat utvecklas och där föreställningens handlingsmässiga logik varit av mindre betydelse. Vi har förstått allting i alla fall. Med ett raskt grepp i minnet och med reservation för att jag som icke stockholmsbo bara i begränsad omfattning kunnat följa hennes produktioner, dyker Affären Danton, I Lusthuset och senast Uppfostrarna & De Ouppfostringsbara upp.
När stilen ibland haltat har viljan till budskap och konkreta lösningar pockat på uppmärksamhet på ett sätt som verkligheten ”i verkligheten” aldrig kan honorera – inte heller på teaterscenen, som då inte längre föreställer världen men en idé som vuxit sig för stark för att längre kännas angelägen eller relevant.
(Ett stort befriande skratt gör sig gällande: klädkonstnären Ann-Sofie Backs avslutande reaktion på frågan, om modet kan förändra världen? Hon har då i en timmes tid förklarat på vilket sätt hon ständigt söker komma loss från det givna, hur hon utsätter modet, som per definition är förändring, för en befrielse från det draget av tvång!)
En konstnär kan inte vara trogen något annat än sig själv, ingenting annat göra, än sig själv, vilket inte minst Suzanne Osten är ett strålande exempel på.
Bárány är en saklig och kunskapsmättad författare och det karaktäriserar både hennes scener och hennes språk. Ibland vill hon också använda sig av gatuspråket, slagorden och då kan det i mitt medvetande bli svårsmält. Hur kan man vilja använda sig av ett så gräsligt ord som ”flata” – vad täcker det över, vad har det att säga mig?!
I Annas garderob vill i någon mening skildra Anna Freuds utveckling och verk men i jämförelse med A Dangerous Method, som ger en närgången skildring av såväl denna revolutionerande tid som relationerna mellan Freud, Jung och den gemensamma patienten, sedemera psykoanalytikern, Sabina Spielrein, stannar Osten/Báránys arbete vid ett antal explosiva skisser i en frenetisk teaterform som stegvis utvecklar ett slags hysteri, som till sist blir för högljudd för att ge plats till de subtila relationer som är av intresse i de dramatiska livslopp den vill ta sig an.
Men: ur detta kaos stiger ett gripande credo, när en äldre kvinna dyker upp, på sparkcykel, och uttalar sin stora önskan:
– Jag vill vara fri.
Det är ett överväldigande krav. Jag tror bara jag mött en människa om vilken jag tveklöst skulle säga att hon var just det: nyligen avlidna, djupt saknade Birgitta Stenberg.
Hur förstå en sådan människa? Först och främst vill jag minnas henne, in i minsta detalj. Och jag tror att det är alla dessa detaljer jag saknar på Stadsteaterns stora scen, och därvid beklagar, att de fått ligga kvar i det fördolda i garderobens alla gömslen.
