[141017] Det är kanske en naturlig strävan, att den yttre omgivningen på film skall vara så tilltalande som möjligt i en för övrigt komplicerad och tragisk berättelse. Men i fallet Innan frosten blir den påträngande dyrbarhet som präglar det äldre äkta parets fysiska levnadsomständigheter något som kraftigt blockerar skildringen av deras inre vånda.
Det frusna förhållandet i den mogna ålderns melankoli, som för mannens del betyder, att han låter sig involveras i en fatal yngre skönhets trollkrets, vars egentliga avsikter först gå upp för honom (och oss) under filmens slutminuter för att därmed lämna oss i avsevärt beråd.
Och då hjälper inte Kristin Scott Thomas (KST som Nicolas Winding Refn kallade henne i förbindelse med Only God Forgives) tveklösa fascinationskraft eller Daniel Auteuil mättade karaktär – vi står i grunden oförstående inför faktum att historien tar de vändningar den gör och magin från regissörens debut, Jag har älskat dig så länge (2008), uteblir.
Det yttre är något upputsat, även i Night Moves, de ekologiska eller i annan mening alternativa centrum jag lever i eller känner till kommer i alla fall inte i närheten av den förstulna elegans som präglar jordbrukskollektivet de tre huvudpersonerna i filmen rör sig utifrån, men det blir ingen huvudsak i det här fallet.
Filmen försöker egentligen inte heller skildra tre engagerade individer inifrån, det är en utveckling vi får på köpet, när temat utgår från den hårfina gränsen mellan övertygelse och övergrepp, som det kan bli så ödesdigert att överskrida, att allting därefter upphör.
Det är en problematik vi dagligen lever med, hur bristen på tålamod och insikt i de långa perspektivens nödvändiga väntan leder till handlingar som riskerar vända utvecklingen åt rakt motsatt håll än vad aktören/erna måtte haft för avsikt.
Nigt Moves är därför en fruktansvärt spännande film, true thriller, långt mer omskakande än både skräckisen Annabelle och A walk among tombstones. Det är en film som håller dig i ett järngrepp från början till slut och som på ett absolut diskret och hela tiden indirekt sätt långsamt avslöjar personliga och psykiska förlopp så att vi när filmen är över tycker oss ha lärt känna tre människor inifrån och ut.
I centrum står utan tvekan Jesse Eisenberg (The Squid and the Whale 2005 och senast The Double 2013), som är medlöparen av de tre och vars ansikte läses som en öppen bok. Men även Dakota Fanning och Peter Sarsgaard gör porträtt gjutna i ett stycke av de som vill väl men tappar greppet långt innan den ödesdigra gärningen – att spränga en damm som enligt deras uppfattning var till förfång för den framtida fiskbeståndet – ens var påbörjad.
En ytterst värdefull film, som pekar långt framåt i tiden.
