[141017] 
Av alla genrer kan thriller vara den som bäst förklaras med vad den inte är. Dess definition kristalliseras när den kontrasteras med närliggande genrer, vilka är förvånansvärt många. En thriller är aldrig tillräckligt läskig för att klassas som skräckfilm, den saknar för mycket av en långsam och nedtonad karaktärsstudie för att kallas drama, och trots sina inslag av spänning kan den aldrig bli tillräckligt läskig för att placeras bland skräckfilmer. Kort sagt kan man kalla thriller som genre en ren brist på något.
Med detta sagt kan man snabbt sluta sig till att en thriller lätt ger en känsla av att sakna något, eftersom många av dess egenskaper kan ses som rena tillkortakommanden. Så är inte fallet i välgjorda thrillers, men däremot i ”A walk among the tombstones”. Det finns en mängd olika trådar som man plockar upp, men inte i något fall vågar man gå hela vägen för att utforska och utnyttja dem fullt ut.
Det börjar mycket lovande på 90-talet med den nedsupne polisen Matt Scudder, väl spelad av Liam Neeson. (Annat hade man knappast kunnat förvänta sig, han har snart gjort den rollen fler gånger än han firat födelsedagar.) Den inledande skottlossningen mellan honom och ett gäng rånare erbjuder precis allt i actionväg som saknas i moderna actionfilmer: en stabil kamera som objektivt beskådar händelseförloppet, väldesignade ljudeffekter som underlättar åskådarens orientering och en protagonist som i all tumult gör ett och annat misstag av ren press (det första Neeson gör är att tappa sin pistol).
Actiongenren får ett besök till, men det först i slutet. Däremellan finns vad som mer eller mindre känns som en transportsträcka. Scudder får nys om några sadistiska seriemördare som visar sig vara mycket selektiva i valet av offer, men det finns ingen ansats till att försöka göra s.k. ”torture porn” à la ”Se7en”. Hans detektivarbete känns mer som ett avbockande av punkter på en lista, det finns ingen mystik som kan engagera åskådaren och låta denne själv spekulera och försöka lösa fallet. På vägen lär Scudder känna den hemlöse pojken TJ, vars enda funktion verkar vara att utgöra en mer lättsam kontrast till protagonisten, samt bli en ursäkt för en emotionell scen där han och Scudder lättar sina hjärtan inför varandra.
Resultatet blir en otillfredsställande blandning av många genrer och en rädsla för att satsa på något fullt ut, ännu en misslyckad och fullkomligt onödig efterapning av ”Taken”.
