[141013] Mer än någon annan har Hjalmar Branting kommit att personifiera den socialdemokratiska politiska strategi som präglas av reformism, de små stegens tålmodiga vandring i riktning mot de politiska målen, alltid med full demokratisk legitimitet, aldrig omstörtande, gärna samarbetsvillig över ideologiska blockgränser. Nu har Olle Svenning, under många år journalist och politisk kommentator på Aftonbladet, skrivit en omfattande biografi om Branting, Hövdingen.
Det senaste decenniets socialdemokrati har befunnit sig på en resa högerut i det politiska landskapet. Man har gjort sig av med många av de bärande principer som karakteriserat partiet under mer än hundra år, till exempel att skatt ska betalas efter bärkraft och att för samhället betydande nyttigheter som vård, skola och kommunikationer också ska vara ägda och styrda av allmänintresset och inte av privat företagsamhet. Det kan finnas anledning att se tillbaka på grundläggandet av den värderingsstruktur som i hundra år haft en avgörande betydelse för Sveriges utveckling, och det är också vad Olle Svenning erbjuder. Man skulle också kunna säga att han ger en möjlighet till ny värdering av huruvida den avideologiserade pragmatism, man skulle också kunna säga opportunism, som nu utmärker partiets politik är ett tecken på att rotfästet i de stora idéerna om rättvisa och jämlikhet helt och hållet ruttnat bort.
Hjalmar Branting föddes in i en gedigen och burgen borgerlighet i Stockholm år 1860. Han greps tidigt av de socialistiska idéer som sjöd i samhället vid den här tiden, och gick snart in den organisation som år 1889 skulle konstituera sig som det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Hans karriär i partiet gick stadigt uppåt, han hade lätt att vinna människor för sin sak, han var intelligent, vältalig och såg bra ut med blont hår och drömska blå ögon. Den bild som man vanligen ser av Branting föreställer ju en äldre herre med påsar under ögonen, valrossmustasch och igelkottsfrisyr, men även han var alltså en gång en vacker ung man.
Svennings framställning är kronologisk, han följer Branting tätt i spåren men samtidigt ger han en god bild av både samhällsförhållandena vid den här tiden och de politiska rörelser och enskilda personer som ville förändra dem.
Alla har vi varit barn, sjöng Povel Ramel, och det är lite rart att läsa om hur Lenin och Stalin var i Stockholm för att delta i en av alla otaliga socialistkonferenser, kongresser och internationaler som ägde rum under 1900-talets första år. Lenin bodde på pensionat Clara Larsson och Stalin på hotell Lilla Bristol, där han förhördes av den svenska polisen, som antecknade om honom att han var liten, spenslig och koppärrig och uppgav sig vara son till en skomakare i Tiflis och en ogift kvinna. Det var ju synd att inte Branting kunde övertyga de båda revolutionärerna om att reformismen och demokratin vore en bättre väg framåt än proletariatets diktatur.
Man kan sympatisera med Brantings reformistiska försiktighet, särskilt när man tar del av hur illa det gick för arbetarna under och efter storstrejken 1909, vilket befäste Branting i hans övertygelse om att stridsåtgärder så gott som till varje pris borde undvikas. Samtidigt tycker jag att hans defensiva hållning i vissa avseenden måste beklagas, särskilt som partiet fortsatt att vidhålla den. I mina ögon gäller det framför allt monarkin. När Branting blev statsminister i början av 1920-talet hade det bara gått sex år sedan Gustav V:s borggårdstal och statskupp. Bara det borde räckt för att Branting skulle ha ställt kabinettsfråga på republiken. För att inte tala om vad socialdemokratiska regeringar under påföljande decennier borde ha gjort. Det är inget annat än en skam att svenska folket fortfarande, hundra år efter Gustav V:s kupp, tvingas försörja ett antal lata, enfaldiga och arroganta stroppar av huset Bernadotte.
När man läser om Branting och alla hans socialistiska mer eller mindre kamrater slås man av hur de ständigt ger sig iväg på långa resor. De måste ha haft ett helvete på långsamt framstånkande tåg och gungande fartyg. De bodde ofta torftigt och åt dåligt. De plågades ofta av diverse sjukdomar som förvärrades av det usla kosthållet, sömnlöshet osv. Även för Branting, som i sammanhanget måste betraktas som en lyxresenär som kunde bo på finare hotell och inte behövde resa i sämsta klass på tågen, blev resorna slitsamma. Han arbetade hårt, hans bästa arbetstid inföll mellan midnatt och klockan tre på natten, då skrev han artiklar och ledare i de tidningar där han medverkade, framför allt Social-Demokraten.
Han åt för mycket, drack för mycket och rökte för mycket. Han fick diabetes och åldrades tidigt. Hans hustru Anna hade en egen karriär som journalist men fick förstås ta det mesta ansvaret för att familjen skulle fungera. När det visade sig att Hjalmar fått ett barn med en ung kvinna som arbetade i den rakstuga han brukade gå till blev det separation mellan honom och Anna, vilket gjorde livet väldigt mycket jobbigare för båda. De skulle hitta tillbaka till varann, men den förtroendefulla relation de haft blev inte densamma.
När Hjalmar Branting avlider år 1925 har hans parti etablerats som det största i riksdagen, vilket det ju fortfarande är. En kader av mycket kunniga och kvalificerade yngre politiker stod redo att ta över, och vad man än må tycka om Socialdemokraternas pragmatism och sekellånga väl fungerande samförstånd med den ideologiska motståndaren storfinansen och arbetsgivarsidan så får man erkänna att det varit funktionellt i många avseenden. Välstånd och levnadsförhållanden har förbättrats, landet har varit jämförelsevis tryggt och stabilt. Men jag hoppas att Stefan Löfven kände sitt partis hyckleri ända in i ryggmärgen när han tog sin regering med sig till slottet och bugade för kungen.
