[141008] Två scenkonstnärliga verk har det kvinnliga rummet som utgångspunkt, vilket i det här fallet vill säga köket.
I fallet Den ryska babusjkan är detta kök samtidigt hela hemmet. I Ilona Huss Walins’ lek med en scen ur filmklassikern Heat från 1995 med Robert di Niro och Al Pacino i centrum är ett svenskt kök av normalstandard själva själen i installationkonstnärinnans fantasi över det som i originalet ägde rum på en klassisk diner i New York.
Teater Cinnobers föreställning är en monolog som med små variationer upprepas tre gånger och det första man lägger märke till är den omsorgsfulla scenbilden. Rummet är målat vinrött, men inte högre upp på väggen än att en låg takhöjd blir omedelbart kännbar.
Därefter han man färgsatt möblemang och valt skådespelarens bomullsklänning i ett omsorgsfullt och helt perfekt spel mellan rött, guld och turkos.
Den norska skådespelerskan Odille Annette Heftye Blehr påminner till en början förbluffande starkt om Liv Ullman i sitt vokala uttryck, jag vet inte vilken betydelse det får, bara att man lägger märke till det. Därefter blir det väsentliga, hur den kompakta historien om nöd och förlust långsamt pressar ihop rummet så att endast skriket återstår till sist.
Det är utsökt instruerat av Anna Forsell. Det man tar med sig från föreställningen är betydelsen av noggrannhet och omsorg. Samt det värdefulla i, att Cinnober oavbrutet arbetar för att introducera ny och formellt intressant dramatik på sin scen.
Ilona Huss Walin är en minst sagt egenartad konstnär. Hon har bland annat arbetat med bisarra videoverk, där hon fått råttor att spela Hamlet, en skådespelande lärare att undervisa frånvarande elever…
I leken med Heat låter hon en okänd kvinna – hon själv – spela med sina fantasier över en mästerlig amerikansk action (regissören var Michael Mann). Hon tilldelar därvid sig själv samtliga roller, när hon i sitt eget kök genomspelar scenen som följer det första stora rånet i filmen, det med jättelika lastbilar och järnmasker som ändå slutar med magplasket som planterar fröet till katastrofen filmen ohjälpligt leder fram till.
En historia uppbyggd som en klassisk tragedi i ett händelseförlopp människorna inte har det minsta inflytande över. Några gudar är det väl inte längre som styr, snarare har girigheten och dödsdriften bemäktigat sig tanke och intellekt på ett nog så ödesdigert sätt.
Walin har iklätt sig en sextiotalspräglad klänning med puffärmar. Allt annat än visuellt tuff genomför hon en uppgörelse mellan stenlhårda gangsters och resultatet öppnar för skratt, genomskådande impulser och stum beundran för den okonventionella blicken på såväl idolvärlden som det egna jaget.
I det uppenbarade avståndet mellan de slutna väggarna omkring ett vanligt kök och filmvärldens oändliga möjligheter till handling och identitetsförväxlingar.
Gudarna må veta var Ilona Huss Walin får sina överrumplande idéer från, spännande att följa med i dem är det, varje gång!
