[141001] Christina Lilliestierna var journalist och författare, född år 1923, död år 2000. Under 1950- och 60-talen hörde hon till landets mest uppskattade reportrar, inte minst på grund av sina artiklar från befrielsekriget i Algeriet, där hon tog närmast ofattbara risker för att kunna skriva mer initierat än någon annan om detta brutala krig där den franska arméns metoder inte skiljde sig ifrån vad vi idag kan bevittna från IS sida i Irak och Syrien.
Chris Forsne, också journalist med lång erfarenhet av att rapportera från Frankrike, har nu skrivit en biografi om Christina Lilliestierna, som blivit så oförtjänt bortglömd i både den svenska litteraturhistorien och i den svenska pressens annaler. I ett samtal på den nyligen avslutade bokmässan i Göteborg diskuterade förlaget Ordfronts redaktör Pelle Andersson och Chris Forsne vilken anledningen kan vara till att Christina Lilliestierna blivit så förbigången i presshistorien. Den anledning de kunde enas om var att Lilliestierna genom att hon under de sista trettio åren av sitt liv var bosatt i en ödslig trakt vid den spanska antlantkusten helt och hållet försvann från den svenska offentligheten, även om några av hennes böcker gavs ut under tiden.
Chris Forsne jämför gärna glömskan kring Christina Lilliestierna med den legendstatus som fortfarande gäller för Barbro Alving, Bang, också berömd för djärva frontreportage, i hennes fall från Finland och Spanien, och menar att Christina Lilliestierna borde få samma erkännande och plats i den svenska journalistikens historia. Nu var ju Bang till skillnad från Lilliestierna mycket engagerad i svensk samhällsdebatt, till exempel som motståndare till kärnvapen, en på femtiotalet brännande fråga. Bang var också en uppskattad radioröst och kom också att få en symboliskt viktig position som ensamstående mamma.
Den bild som i Chris Forsnes gestaltning framträder av Christina Lilliestierna ger vid handen att hon var en i grunden disharmonisk personlighet som hade svårt att finna sig till rätta i livet, var helst det utspelades. Hon föddes och växte upp i Göteborg. Modern var släkt med Jonseredsfabrikörerna Gibson, fadern var sjökaten och kom även han från en ekonomiskt välbeställd släkt. Under större delen av Christinas uppväxt var han till sjöss, och det skulle så småningom visa sig att han hade en familj också i San Fransisco.
Christina gav sig in i ett förhastat äktenskap som snart upplöstes genom att hon lämnade hemmet och flyttade ihop med en medioker fransk konstnär. Vårdnaden om de två barnen tillföll fadern, och långt senare, när Chris Forsne får kontakt med barnen, finns fortfarande bitterheten kvar över hur de lämnades och glömdes.
Så småningom söker sig Christina Lilliestierna till journalistiken och får uppdrag för Handelstidningen i Göteborg. Vid en mottagning på svenska ambassaden i Paris finns hon med, men nonchaleras av de snorkiga anställda korrespondenterna från andra tidningar. Tills den mest inflytelserike av alla tidningsmän vid den här tiden, Herbert Tingsten på DN, anländer. Han vänder sig till Christina Lilliestierna och utrycker sin uppskattning av hennes artiklar. Följden blir att hon så småningom anställs av DN och där tar hennes karriär fart. Hon får en central och självklar position som en bland de främsta, djärvaste och mest lästa journalisterna i landet.
Hon fick anställning på Veckojournalen, ledande reportagetidning på den tiden, och framtiden borde te sig ljus. I stället förälskade hon sig i en fransk oljeborrare, som hon skulle leva samman med resten av livet, trots att han uppenbarligen var både brutal och otrogen. Hon följde med honom till Iran när han arbetade där och tillsammans med honom bosatte hon sig i Spanien, vid den här tiden ett efterblivet och fattigt land, styrt av fascistdiktatorn Franco.
Hon skrev en rad romaner som blev hyggligt mottagna av den svenska kritiken, men för övrigt började glömskan sänka sig över henne. Hon fick cancer som hon levde med i många år, men med smärta och allt större problem med att förflytta sig och resa. När nu Chris Forsne återväckt minnet av henne kanske man kan hoppas att någon journalistikforskare tar sig an den säkert mycket spännande uppgiften att genom en analys och värdering av Christina Lilliestiernas texter sätta in henne i den svenska presshistoria där hon utan tvivel hör hemma.
