[140929] Lars Norén har kommit att kallas skådespelarnas dramatiker. Hans pjäser har en enastående förmåga att förlösa ett gestaltande av mänskligt tillkortakommande, nu senast på Göteborgs Stadsteater. Deras nya uppsättning av 80-talspjäsen Natten är dagens mor imponerar i hela sin iscensättning från scenografi till regi och skådespeleri. En liten tid framöver ges också på Folkteatern ytterligare två Norén-pjäser från något senare perioder. Det är alltså läge för Norén-frossa.
Publiken får en tid insupa det nerslitna hotellköket á la 50-tal, som faktiskt sprider äkta kaffedoft från den centralt placerade spisen, innan Olof Mårtensson gör ljudlös entré. Snart har han med mimisk elegans givit uttryck för en 16-årig ynglings osäkra sökande efter könslig identitet i ett familjedrama, som är välbekant för många från tidigare uppsättningar på scen och i tv och som efterföljare till O´Neills drama Lång dags färd mot natt.
För den på Malmö scenskola rätt nyutbildade Olof Mårtensson torde detta betyda ett rejält genombrott, även om jag inte sett honom i någon av de pjäser han redan hunnit medverka i utanför Göteborg. Han tycks som gjord för rollen som lillebror David med författardrömmar. Med androgyn framtoning, fysisk smidighet och exakt tajming i replik och reaktion naglar han fast uppmärksamheten med sin personifiering som författarens alter ego. När denne David, för vilken gång i ordningen kan man bara ana, hotar sin mor med att lämna hemmet men förvånat vänder sig om och undrar om hon inte ska stoppa honom, så anas en öppning i det mångåriga klaustrofobiska perpetuum mobile-tillstånd som denna familj befunnit sig i och som här framställs i koncentrat under ett dygn.
Lars Väringer som den alkoholiserade hotelldrivande pappan imponerar också stort med sin förmåga att levandegöra livslögnen och illustrera spritmissbrukets humörsvängningar med mild tragikomisk underton. Jag har aldrig sett honom så bra som nu. Att vi befinner oss i en familj, som av lång erfarenhet vet att doften av stekos från köket inte betyder gemytlig samvaro runt matbordet utan att husets herre tagit till flaskan igen, blir helt uppenbart. (Jo, i naturalismens namn så lagas här mat på riktigt.) Anna Bjelkerud som luttrad husmor, kedjerökande och hostande, åskådliggör med smärtsam uppgivenhet den desillusionerade hustrun och modern, fastnaglad som ett nav i en skoningslös familjesituation.
Att musiken har stor roll i Noréns dramer uppenbaras här särskilt i en enda kort episod av harmoni som blir som en oas i det i övrigt disharmoniska och sönderslitande tillståndet på scenen. Det är den lilla musikstund som blir, när storebror Georg, spelad av Mattias Nordkvist, lånar sin saxofon till broder David och man får förstå av deras trevande samtal om sina favoriter bland jazzens storheter att de ändå har ett gemensamt intresse i musiken sedan lång tid tillbaka. För övrigt är relationen mellan bröderna på helspänn, där Mattias Nordkvist hittat ett väl fungerande resignerat uttryck för sin trakasserande och avundsjuka storebrorsroll, en relation som också utvecklats till något av en klasskamp mellan arbetare och intellektuell.
Sammantaget är det en oerhört välspelad föreställning, som återigen bekräftar Noréns förmåga att skriva dialog som skådespelare har nära till. Nyckeln är den extra sträng som med inbakade drömsekvenser och verbala överdoser spänner från naturalism till surrealism. Likt många av Noréns dramer skapas en katarsiseffekt som snarare förlöser skratt än tårar.
Det gäller också ett av Noréns något senare dramer, den än mer verbalt utmanande relationsdramatiken i Teater Toftas sommaruppsättning av pjäsen Sanning och konsekvens, som nu gästspelar på Folkteatern till den 11 oktober. Det är ett kammarspel som i än högre grad närmar sig de franskklassiska reglerna om rummets, tidens och handlingens enhet men går mot det mer minimalistiska genom sin sparsamma scenografi – fyra stolar och två soffor. Också här är det ett drama med fyra personer, nu i form av två äkta par som just avätit en middag hos ett av paren, vars kvinnor är systrar och vars systerskap definieras av det inbördes maktförhållandet, som parallell till brodersrelationen i Natten är dagens mor. Också livslögnen och alkoholismen går igen som tema liksom att slitningar både inom och mellan paren bidrar till att utlösa en igenkänningens katarsis. Skådespelarna (Ola Hedén, Susanna Helldén, Göran Parkrud och Jill Ung) gör med god hjälp av regissören (Eric Ståhlberg) också här Noréns verbala artilleri till skön och ibland närmast outhärdlig konst, får också det norénska tompratet att framstå i all sin ödsliga absurditet.
Hösten bjuder också på en återkomst av pjäsen Kliniken som görs i samarbete med amatörteaterprojektet Unga Folkteatern med Kim Lantz och Saga Björklund som regissörer. Här har Norén lämnat familjen för det socialrealistiska dramat, där ett dussin människor från olika samhällsskikt och i olika mentala tillstånd ofrivilligt kommit att dela tillvaron på en sluten psykiatrisk anstalt. Också här görs starka personporträtt av de olika karaktärerna. Och med tanke på hur mycket det röks i Noréns pjäser torde e-cigaretten ha kommit som en välsignelse. Lars Norén är ju svensk samtidsdramatiks störste och beskrivs som både förnyare och traditionsbärare efter framför allt Strindberg och O´Neill. Att nu en tid kunna se tre pjäser ur hans ofantliga produktion samtidigt i Göteborg är ett tillfälle värt att fånga.
