[140929] 
Hur förmätet narcissistiskt kan det inte verka att ge ut 540 sidor ren självbiografi om en istort sett vardaglig uppväxt och sedan hota med ytterligare två delar, som Ernst Brunner gör.
Det är faktiskt det storartade: ett i huvudsak vanligt liv skildrat med viss dramaturgi och många stilistiska romanknep framstår här som ett magiskt under, så stort är verkligen Livet!
Ernst Brunners far är österrikare som krigade på östfronten, blev krigsfånge, troddes död men räddade sig mirakulöst till Seppandalen, Botkyrka, Separators bruksliknande internationella arbetarstad där modernitetens och folkhemmets genombrott märktes extra tydligt. Allt sådant noteras med närgången sinnlig fascination: doften av första hösteldningen som sveder sommarens dammgömmor i kakelugnen, så hur nyinstallerade oljebrännaren exakt låter när den slår till, hur skidbindslena är konstruerade, hockeyhandskarnas ”integralkonstruktion”. Själva orden och vardagens mekaniska läten fascinerar hela tiden, det blir en poesi i sak som vittnar om tidens teknikbesatthet.
Naturen dundrar också in i snabba, associativa parenteser, geologin, växtvärlden och särskilt solen. ”Solen kom gående deliriumröd över fältet”, ”solen flöt i en blandning av mjölk och bly”. Centrum i Brunners universum är dock kroppen, musklerna, ungdomens idrottande, driften, alla flickor på sextiotalet. Mot det rått vitalistiska står sjukdomarnas tragik och Döden: tågolyckan med avslitet huvud, alla han kände som dog av överdoser, tuberkulosen på Uttrans sjukhus och mitt ibland dem, moderns mycket långvariga cancer. Det finns en ungdomlig storvulenhet och en gripenhet inför dödstragiken som spänner mot varann: kospenar mot pansarvagnar, kroppens ”slag- och bälginstrument, invecklade köttflöjt” och den plötsliga förlägenheten enda gången han ser modersskötet när hon svimmar.
Det är ingen tillfällighet att Brunner skrivit doktorsavhandling om Edith Södergran. Han är nog det mesta expressionist vi har just nu, inom romankonsten. Han lyckas hålla mig andlöst upptagen med sitt ”privatliv” och vardagen i det samtida samhället genom 540 sidor och mer ska alltså komma. Därmed lyckas han visa en sak mycket tydligt: livet är en storartad resa, något litet liv finns egentligen inte.
Det är absolut inte fel att bli påmind.
