[140925] 
Våren 2013 deltog jag i ett cykellopp i Förenade Arabemiraten. Det var ett event med hundratalet kvinnor från olika delar av världen som cyklade för att uppmärksamma behovet av fred i Mellanöstern, företrädesvis, Syrien, Israel, Västbanken och Gaza.
Att det hölls i Förenade Arabemiraten är en lika märklig som absurd händelse. I Förenade Arabemiraten finns inga cykelvägar, bara stora flerfiliga motorvägar och strandgator- cornischer. Där finns inga vuxna kvinnor som cyklar. Vi mötte bara en och annan migrantarbetare som trampade till eller från sitt arbete som trädgårdsarbetare, byggare eller bagare.
Men i en framtid kanske vi får se mer av cyklandet både i Förenade Arabemiraten och de övriga l gulfstaterna. För den olja som gjort dessa länder ofantligt rika är ändlig. Och de håller på att såga av den gren de sitter på, genom att bränna upp oljan på inhemsk konsumtion. Saudiarabiens 30 miljoner invånare, varav en tredjedel är migrantarbetare, förbrukar mer olja än Brasiliens 190 miljoner tillsammans. Varje dag går det åt 35000 fat olja enbart genom att köra skolbarn till och från skolan. Vad händer sen när regimerna inte kan hålla folk i styr med gratis skola och sjukvård och subventionerad bensin?
Svaren får man inte, men ett rejält underlag till frågorna får man i Bitte Hammargrens utmärkta nyutkomna bok Gulfen – En framtida krutdurk. Det är en sån där bok som jag önskar att jag själv hade skrivit (faktum är att jag förväxlades vid ett tillfälle med författaren, till hennes fördel dock)
Detta är en bok som har fattats. Den behandlar de sex länderna i Gulf Cooperation Council GCC, Saudiarabien, Kuwait, Bahrain, Oman, Förenade Arabemiraten och Qatar. De sex ingick 1981 ett fördrag om harmonisering av finanspolitik och handel. De spelar en stor roll i världsekonomin och politiken. GCC är tillsammans EU:s femte största exportmarknad. Saudiarabien är en av Sveriges största handelspartner och den största exportmarknad i Mellanöstern och Nordafrika.
Länderna kring gulfen är också inte minst några av världens största vapenimportörer. 2013 hade Saudiarabien den fjärde störa militära budgeten i reella tal. Gulfen – En framtida krutdurk är kulturhistoria, ekonomi, politik, religion, förutsättningar och farhågor inför framtiden. Sex länder med snarlika samhällssystem men med stora skillnader sinsemellan.
Bitte Hammargren har tidigare jobbat som utrikeskorrespondent för Svenska Dalbladet med fokus på Mellanöstern och är idag frilans. Hon kan regionen och det hon inte vet, har hon tagit reda och det hela är förpackat i en lättläst reportagestil. Som när hon återger ett samtal på ett kafé i Kuwait City om hur traditionellt fastboende på Arabiska halvön ser nedlåtande på beduiner. Hon tar med vädret och folks klädsel och så får blir sammanhanget förståelig.
Boken är tjock, 467 sidor inklusive kronologi, personregister, förklarande arabisk-svensk ordlista och källor. Men det som är så bra är att man behöver inte läsa alla 467 sidorna på en gång. Det går att läsa varje kapitel, som ofta är försedd med en faktaruta, för sig eller ha den som en uppslagsbok. Ett kapitel behandlar migrantarbetarna. De utgör en stor del av befolkningen i de sex länderna och lever under många gånger slavliknande förhållanden. I Qatar, som ska hålla fotbolls-VM 2022 utgör de 94 procent av arbetskraften. Tack vare Bitte Hammargrens artiklar har missförhållandena uppmärksammats internationellt.
En betydande del av boken beskriver Saudiarabiens historia, med alla dess invecklade stamkonflikter och olika lojaliteter. Att dagens religiösa riktning har sitt ursprung i en fundamentalistisk rörelse från 1700-talet som för tankarna till lästadianismen var nytt för mig. I kapitlet om Al-Jazeera får vi läsa om hur en av mediajättens nyhetsankare, Jane Dutton, fick order om att lämna studion mitt i en direktsändning. Hon hade intervjuat en företrädare för muslimska brödraskapet och ansågs ha ställt brödraskapet i en dålig dager.
Och så oljan förstås. Hur fyndigheter 1932 upptäcktes på det lilla öriket Bahrain. Samma år utropade kung Abd-al Aziz Saudiarabiens självständighet. Berättelsen om hur han i ett typ beduintält med mattor och allt uppställt på en båt i Suezkanalen överlade med amerikanska presidenten är lika spännande som en historieroman av Guillou. Men bättre skriven. Dessutom får vi veta att en sjöfarare från Oman visade Vasco da Gama hur man rundar Godahoppsudden. Och att Oman omfattat Zanzibar, Mombasa och Mogadishu.
Jag saknar mer detaljerade kartor i anslutning till varje landkapitel och till historiebeskrivningarna. Och jag hade velat se fler bilder, men författaren påtalar hur svårt det är att få folk att ställa upp framför kameran.
Hur ska det gå för världen är en fråga att ställa sig när man läst om en nära 30-procentig arbetslöshet bland unga, om hur Saudiarabien till en början stöttat grupper som Isis (nu sanktionerar de bomningarna av de samma) om fäder som tar med sig sexåriga söner att bevittna avrättningar, om regimkritiker som fängslas, torteras, uppror som slås ner i samförstånd?
Det finns strimmor av hopp. Efter filmen Den gröna cykeln av den saudiska regissören Haifaa Al-Mansour får nu kvinnor i Saudiarabien cykla om de bär abaya, hellång dräkt och har en manlig släkting med sig. Så den kvinnan jag träffade på en kvinnoförening i Förenade Arabemiraten som så gärna ville lära sig cykla och fick en första lektion kanske får efterföljare i hela GCC-regionen.
Hur det blir vet vi inte, men Gulfen – En framtida krutdurk ger en nödvändig bakgrund. För att veta mer– läs den.
