[140920] 
Häromdagen visade TV6 den i alla avseenden usla amerikanska filmen Death Race från 2008. Den handlar om hur fångar i en framtid tvingas tävla till döds i bepansrade fordon. En av dessa fångar heter Frankenstein.
Och då kan man ta för givet att alla som ser filmen får samma associationer, till ett gravt känslostört monster, som är både levande människa och artificiell varelse, en produkt av urspårat vetenskapligt högmod.
Mary Shelley var bara 21 när hennes roman Frankenstein or the Modern Prometheus kom ut första gången år 1818. Ändå hade hon lyckats med vad få andra författare kunnat göra, att skapa ett verk som blivit en urkälla för en ständigt växande litteratur där de centrala motiven i hennes bok generar nya berättelser, nya spekulationer om vetenskapens gränser, men också om religionens och etikens gränssättningar om vad som är rätt och fel. Inte minst, förstås, har gestaltningen, förkroppsligandet, av detta teoretiska material i ett i skräckinjagande monster fått bidra med ett sug av fasa till hela faunan av frankensteinska monster som sedan härjat i litteratur och film.
En anledning till att romanen om Frankenstein och hans monster fortsatt att appellera till fantasin i snart två sekler finns redan i titeln på Merete Mazzarellas lärda essä Själens nattsida, där hon analyserar verket mot en både författarbiografisk och idéhistorisk bakgrund. Redan hundra år före Freud kan den unga Mary Shelley förebåda synen på människans själ som hemvist för både ett rationellt förnuft och ett driftsliv som normalt kontrolleras av förnuftet men också kan sätta förnuftet ur spel och initiera logiskt obegripliga och etiskt oförsvarbara handlingar.
Merete Mazzarella är litteraturvetare och kritiker, alltid lika läsvärd, kunnig, kreativ i sina tolkningar och omsorgsfullt elegant i stilen. Här börjar hon alltså med det biografiaska materialet som verkligen är uppseendeväckande. Mary Shelley var dotter till Mary Wollstonecraft, som år 1792 gav ut A Vinidacation of the Rights of Women (Ett försvar för kvinnans rättigheter), som utan vidare måste betraktas som ett av feminismens portalverk. Hon var gift med den tidiganarkistiske filosofen William Godwin. Mary Shelley kom alltså tidigt i kontakt med tidens mest radikala vindar och både upplysningen och romantikens tankar kring människans natur.
Merete Mazzarella gör sedan en närläsning av boken om Frankenstein och hans monster, som hon för övrigt helst inte vill kalla för monster, hon skriver hellre Varelsen, och det kan man förstå, det rör sig ju inte om ett monster i meningen okontaktbar skräckfigur, utan om en människa om än i vissa betydelsefulla avseenden annorlunda mot alla andra människor. Men det är ju likheterna som fascinerar, ja själva identifikationen mellan en människa vem som helst och den laboratorieframställda individ som doktor Frankenstein lockar fram ur död materia, men också ur sig själv.
För de allra flesta är det nog fortfarande Boris Karloffs rollfigur i filmen Frankenstein från 1931 man tänker på när man gör sig en bild av hur Frankensteins monster kan ha sett ut. Det är synd, för Karloffs monster är ju en trög, nästan orörlig klump utan artikulerat språk. Mary Shelleys varelse är mycket mer rörlig, förflyttar sig mellan orter och kontinenter och har ett utvecklat språk som han bland annat använder för att övertala Frankenstein att göra en kvinna åt honom, något som Frankenstein börjar med men avbryter, vilket leder till hämndaktioner från varelsens sida. Mary Shelley fångar upp vår längtan efter att både visa kärlek och bli älskade, och samtidigt hur omöjligt det är att skapa känslan kärlek, även om man lyckas låta individer mötas som man vill ska känna den.
Mary Shelleys bok har ju vid sidan av sin litterära betydelse kommit att bli det verk som framför andra illustrerar frågan om vetenskapens etiska dimension. Är det alltid rätt att göra det man kan göra? Hur sätter man gränserna, kan en framtida positiv effekt legitimera att man tar stora risker i dag? Vilka rättigheter kan vetenskapen ta sig när det gäller att påverka enskilda människors liv? Kan det medicinska försökets eventuella skadliga följder vara värda att ta för en eventuell framtida möjlighet att bota en farlig sjukdom?
Den fråga som framför allt ställs är den som alltid kommer att söka sitt svar: vad är en människa? Finns det någonstans en gräns att dra där vi säger att detta är inte längre en människa, detta är ett monster? Och vad händer med oss om vi tar oss en sådan rätt och börjar definiera gränserna? Är vi då människor?
Själens nattsida är en ytterst läsvärd och klok essä om mycket viktiga frågor mot bakgrund av berättelsen om ett spännande människoöde och upplevelsen av ett ofrånkomligt litterärt verk.
