[140918] Bara några dagar före valet förde jag ett samtal med en bildkonstnär från Göteborg som ämnade rösta på Fi för att han trodde Gudrun Schyman bättre än alla andra kunde ge Jimmy Åkesson på nöten – men är det ämnet?
Är uppgörelserna mellan parlamentariker frågan på dagordningen angående invandrarpolitiken, som det ju handlar om var gång SD är på banan? Eller handlar det om segregering och framväxten av ett gettosamhälle som för många indvandrarynglingar leder till tragedier, när de inte ser andra utvägar än de kriminella? Som stäcker och stympar deras systrars liv enligt ålderdomliga edikt som borde få oss att resa oss som en ”man” – vilket varit en självklarhet för trettio, säg fyrtio år sedan.
Tiderna förändras. Står vi plötsligt blinda inför våra egna utgångspunkter, rättigheterna vi och våra föräldrar kämpade för under hela nittonhundratalet och ännu tidigare?
I en artikel i SvD 28/8 framhäver tre forskare vid Multikulturellt Centrum i Botkyrka Sverige som västvärldens mest segregerade samhälle och att det är där vi finner invandrarporblemens rot, det SD svarar på. Ett stycke verklighet som i mycket liten grad drabbar partiets häftigaste begabbare.
Det är t.ex. temat i Ruben Östlunds Play från 2011, en djärv film som öppnar för ett samtal med förankrade argument i stället för skällsord och/eller slagsmål. En film som ser offer på båda sidor, på samma sätt som filmen om utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén, Camelen, porträtterar en högt begåvad radioreporter som genom närvaro (hon tycks vara med precis överallt) och intensiv medkänsla låter förståelsen för problemens rikedom och komplikation prägla en rapportering som hos lyssnarna vuxit till ett behov.
Kontrasten till göteborgska Die Bühnes Politico är skriande. Föreställningen är intressant på det sätt den skapar ett skrämmande universum i försvarsmuseets underjordiska lokaler i Säve. Man kunde inte valt en bättre plats för att försätta publiken i ett känslotillstånd som konflikten i Ukraina och IS’ närvaro i mellanöstern motiverar, men sedan tar det slut.
De fiktiva val – om vi vill fortsätta att vara svenskar eller hellre vill bli världsmedborgare – föreställningen vill förbereda oss på, förutsätts ske genom frågeställngar av ja-och-nej-typ som utesluter varje reflektion. Svaren ligger underförstådda redan i frågeformuleringen:
”om barnen i en förskola upplever en lärarinna med heltäckande slöja som Boogieman – skall jag som föreståndare avskeda henne eller tro på att barnen vänjer sig?”
Vänjer sig vid vad? Är det bara vi som har minnen av 60-talets Ku Klux Klan som drabbas av obehag vid offentlig maskering? Vart tar jag vägen med den helhetsbild den beslöjade kvinnan representerar, som innebär faror som en Cecilia Uddén dagligen trotsar i sin yrkesmässiga gärning? Eller förutsätts vi fullfölja bilden och gå ut i demonstrationer mot just dem som reagerar mot den – och själva maskera oss i rånarluvor för att dölja vår identitet för att så långt möjligt straffritt begå systematiskt gatuvåld?!
Sannerligen en röra. På gatan drabbar den bruna och röda fascismen samman, det är just den kollisionen som är så farlig, i samma ögonblick någon förleds tro att den är nödvändig. Att någon har rätt till den. Att den är ”bra”. Att den är ämnet.
Vid hemfärden ställde författaren Ola Johansson den klassiska frågan hur vi hanterar det faktum, att den parlamentariska demokratin möjliggör att antidemokratiska krafter kommer till makten. Den gamla historien om nazismen i Tyskland. Men han märker inte att han redan själv representerar en sådan odemokratisk kraft genom att bara acceptera de partier som någorlunda harmonierar med hans egna synpunkter.
Svaret på frågan är naturligvis, att det kan vi inte hantera! Det är och förblir demokratins risk, dess dilemma till tidens ände. Viktigare är emellertid att se till det faktum, att demokratin inte bara är en parlamentarisk angelägenhet utan en fråga om hur vi hanterar en reellt existerande problematik, som forskarna i Botkyrka pekade på och som inte SD borde ges exklusiv rätt att tala om. Den rymmer bl.a. insikten, att demokratin går hand i hand med utbildning och förkovring i fritt åsiktsutbyte.
Man kan, åtminstone som en hypotes, fundera över SD-röstarnas motiv och föreställa sig, att de inte är fördärvade rasister utan har en rationell grund för sina reaktioner, även om vi inte är överens om svaren. Man kan se, att motiven bakom SD-valet inte nödvändigtvis är svineri, utan i stället innehåller ett stort mått av sorg.
Göteborgs Dramatiska Teaters Revolutionens år hamnar i samma dike. Man tror sig porträttera en politisk utveckling med stannar vid ett samtal i det lilla hemmet om det parlamentarisk läget: vi har fått rasister i riksdagen! Men SD är inte ett rasistiskt parti, det är ett parti som deklarerar noll-tolerans mot rasism och vidtar åtgärder vid varje övertramp.
Då kan man naturligtvis respondera med, att det menar de egentligen inte – men vad är det då man talar om? Vad är ämnet? Har man då inte urvattnat rasismbegreppet till att bara stå för det som inte är jag, dvs ”de andra”, om uttrycket känns igen?
Har det då inte uppstått en fullständig identitet mellan den främlingsfientlige och den SD-kritiske? My way or the highway enligt en gammal slogan. Men man är inte synnerligt politiskt ”bra” om man inte kan urskilja skillnader, t.ex. skillnaden mellan SD och SP = Svenskarnas Parti.
Återigen visar filmen om Björn Afzelius Tusen bitar ett exempel på politiskt engagemang av en helt annan kaliber, resulterande i ett konstnärligt uttryck med värme och mod. Modet, i Afzelius’ fall, att närma sig en sentimentalitet och en dåförtiden inte särskilt välsedd folklig och amerikaorienterad musikstil. Liksom modet att omvärdera en tidigare politisk kärlek (till Kuba), för att följa en inre kompass enligt sunda vätskor.
I Politico förnimmer man en helt annan grundkänsla, man skapar en fascistoid framtidsvision och skådespelarna förkroppsligar dessa fascister mycket bra, de formligen älskar att ikläda sig sina vedervärdiga roller och manuskriptet kommer obönhörligen till korta enligt sina egna förutsättningar – för en interaktiv teaterform som inte har en flexibilitet som möjliggör seriös reflektion och reaktion från publikens sida blir i bästa fall skrattretande, i värsta fall fruktansvärt obehaglig.
Ett bra motexempel var Poste Restantes tårtkalas i slutet av våren, där man genomförde en praktisk demonstration av ömsesidiga beslut och hänsynstaganden med slutmålet att avnjuta smörgåstårta och dryck tillsammans i en konstfullt dekorerad lokal.
Uppsluppet och lärorikt, helt utan pekpinnar.
Skogens måltidsföreställning i mörker hamnar även den i en fallgrop genom att – i en vag men ändå, eller just därför, krävande formulering – postulera ett samtalsämne, ”var befinner vi oss just nu” som dagarna efter valet ohjälpligt kommer att hamna i SD-fällan, eller i infekterade frågor om tiggarna på våra gator.
Det kvalitativa element som ligger förborgat i att låta ett antal måltidsdeltagare samtala i mörker för att därvid undgå gängse maktkamp sinsemellan, går delvis förlorat genom att samtalen blir alldeles för ändamålsenliga.
Kväkarkyrkan i USA leds av en radikalare insikt, när den förvandlat sina gudstjänster till kollektiva tystnader, där ingen tar till orda utan djupt känt inre tryck, som bringar vittnesmål, inte åsikter. Vilket innebär närvaro lika med gemenskap, likhet utan prestige.
Så till Ruben Östlunds senaste genidrag: Turist. Märkligt nog har mottagandet färgats av begreppsdelaker vi inte minst i valtider omges av. Man har fokuserat på mannens svek, mansrollens kris. Men kvinnan begår exakt samma handling i filmens slut. Där han flydde lavinen vill hon lämna bussen som håller på att köra åt skogen.
Dock ligger filmens budskap inte alls där, utan i det som titeln pekar på: det groteska bygget av helvetesanläggningar folk som har råd uppsöker – för att på stället supa av sig den massiva otrivsel de ger!
Turist förmedlar en koncentrerad stämning av kyla och hot: snön, de regelbunda sprängningarna för att eliminera laviner, de groteska maskinella arrangemangen för effektiva människotransporter upp och ner, naturförstörelsen på alla dessa platser för såväl vinter- som sommarturism, de löjliga leksakerna – vore det inte på tiden att överväga ett allvarligt förbud?
Det är naturligtvis inte realistiskt, för stora ekonomiska krafter är i rörelse, men det är det filmen skildrar så sublimt. Så att vi blir i stånd att betrakta vår omgivning med nya och bättre glasögon.
1972 gjorde Luis Buñuel Borgarklassens diskreta charm. Den påminner till vissa delar om Turist: de tomma konversationerna, tvångsbeteendena och inte minst det avslutande riktningslösa vandrandet. Buñuels film slutar med att middagssällskapet, festklädda och med kvinnorna i högklackade skor, går, närmast marscherar, på landsvägen utan att se sig om, de går blint framåt utan att veta vart.
På samma sätt lämnar Östlunds fjällturister transferbussen frenetiskt gående, utan tanke på vad de har att komma fram till.
Regissören däremot. Och i all denna bedrövelse kunde man som en ljuspunkt travestera Inger Christens Alfabet, att det trots allt är så att
Cecilia Uddén finns.
Ruben Östlund finns.
”Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev – det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste”, skriver Marguerite Duras.
Ännu en lödig kommentar till det jag ovan reflekterat över.
Att skriva
av Marguerite Duras
Ellerströms 2014
Camelen. Vår kvinna i Kairo
En film om utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén
av Peå Holmquist & Suzanne Khardalian
Sverige 2014
Politico
av Ola Johansson
regi: Birthe Niederaus
Die Bühne på Aeromuseum
Revolutionens år
av Jonathan Lehtonen
regi: Erik Åkerlund och Anna Hjertén Grahm
Göteborgs Dramatiska Teater
Samtal – i absolut mörker
av Johan Forsman och Frida Sandström
Skogen
Turist
regi: Ruben Östlund
Sverige 2014
Tusen bitar
En film om Björn Afzelius
regi: Magnus Gertten och Stefan Berg
Sverige 2014
Vi vantrivs i kulturen (I)
regi: Stefan Åkesson
Poste Restante på Göteborgs konsthall
