[140916] 
Att läsa Joyce Carol Oates kan understundom vara en påfrestande upplevelse. Femton sidor in i Karthago finner man formuleringen: ”När han nu trampade fram genom ljungen, skuttade varelser upp vid hans fötter – kaniner, möss – en skunkfamilj, ormar.”
Och jag tänker att skuttande ormar finner man nog ingen annanstans än i romaner, men inte i bra romaner. Lägg till detta en ganska omständlig mångordighet och Oates olycksaliga faiblesse för att kursivera ord och avsnitt hon vill särskilt poängtera, vilket gör att texten kan bli väldigt tröttande, när den störs av dessa alldeles onödiga eftertrycksmarkörer.
Efter något kapitel vill jag alltså helst slänga boken i väggen, men så sakta börjar något annat mer och mer framträda, en suggestiv och ytterst obehaglig berättelse om vissa grundläggande sidor av den amerikanska livsstil och mentalitet som kom till uttryck i till exempel Abu Ghraib, en rå brutalitet och ett förakt för svaghet som Joyce Carol Oates ständigt återkommer till och demaskerar i sina romaner. Efterhand avtar kursiveringsfnatten och med stigande fascination följer man den unga Cressida, som försvinner från sin präktiga familj efter att ha gjort en bilfärd med sin syster Juliets fästman Brett Kincaid, som återkommit handikappad och brännskadad från kriget i Irak.
Han plågas av skuldkänslor efter att i Irak ha medverkat i ett rått övergrepp på en flicka som våldtagits och stympats. Misstänkt för att ha mördat Cressida bryts han ner av sina skuldkänslor och erkänner. Medan han försvinner in i den vidsträckta och överbefolkade amerikanska fängelsearkipelagen kommer Cressida att räddas av en kvinna som tar henne med på en långväga resa genom USA som ska sträcka sig över sju år, och där hon ska finna en underlig anställning som allt i allo hos en forskare, som ägnar sin forskning åt den amerikanska skammen.
Tillsammans med sin lätt bisarre arbetsgivare ska Cressida göra studiebesök i fängelser, med särskilt fokus på dödstraffets teori och praktik, hur kan det rättfärdigas, hur genomförs det, hur ser alla inblandades känslovärldar ut? Det ekar av litterär symbolik i skildringarna av hur Cressida träder in genom en skev och skavd dörr till en skräpig kammare, halvt under marknivån och där avrättningsapparaturen trängts in i ett underligt utrymme, mest likt en gammaldags dykarklocka.
Medan Cressida är försvunnen faller hennes familj sönder, systern gifter sig med en äldre man som ger henne en trygg och förutsägbar tillvaro utan kärlek, föräldrarna skiljer sig och går in i instabila förhållanden. Alkoholism och cancer sätter mer och mer prägel på deras liv. I botten ligger dock hela tiden det grymma övergrepp som Brett och hans kamrater begick, det är ett brott som är oförlåtligt och i Oates beskrivning kulturkarakteristiskt, skulden ligger i det amerikanska samhällets natur och det enda som kan göras för att försöka förhindra att sådant fortsätter att ske är just ett sådant blottläggande av det internaliserade våldsbegäret som Oates ägnar sig åt.
Karthago är alltså en tragisk och gripande berättelse om hur människor kan själsligen deformeras och få se sina liv ödelagda genom värderingar och psykologiska underströmmar som präglar det amerikanska samhället. Men samtidigt som Oates är kritisk och genomlysande så hör hon på ett påtagligt sätt själv hemma i denna verklighet. Hon låter sin manlige huvudperson Brett finna försoning genom kristendomen under sin tid i fängelse, och till slut ska också Cressida återvända efter sin långa färd och medverka till Bretts upprättelse som människa. Det är en enkel men mycket amerikanskt sentimental upplösning av detta sinnrikt konstruerade drama om skuld och försoning.
Men, men… Om Oates någonsin ska få det där Nobelpriset i litteratur som hon ofta är favorittippad till så måste hon sluta slarva. På sida 398 skriver hon om Cressida att hon varken hade förmåga att hysa känslor eller att uttrycka dem. På sidan 399 skriver hon hur Cressida känner sig ensam och ibland bitter. Och på många andra ställen skriver hon om hur Cressida känner, ibland väldigt starkt dessutom. Usch Oates!
