[140915] Nycirkuskompaniet Cirkus Cirkör har i Göteborgs gästspelsscen Stora Teatern funnit något av en hemmascen. Efter urpremiären den 12 september på senaste produktionen, Underart, behärskar de scenen nästan månaden ut. Våghalsigt bara det! Det visar sig annars vara en speciell föreställning i den meningen att det alltför våghalsiga artisteriet fått stå tillbaka för en mjukare mix av musik, dans och suverän precision i lyft, balans och jonglering. Så är det också något så märkligt som en hyllning till en olyckshändelse som så när kostat en medarbetare livet.
Den framgångsrike streetdansaren Alexander Dam, ny i ensemblen, sätter prägel på den här föreställningen med en alldeles förunderlig bredd och fantasi i sin fysiska uttrycksförmåga från hiphop till modern konstdans. Hela föreställningen är i övrigt ovanligt lågmäld för att vara nycirkus men så är den också uppbyggd på de känslomässiga erfarenheterna av den egna konstformens stora risktagande. Olle Strandberg (bilden), som står för idé och regi, vet hur det är att misslyckas med en trippel salto på fyra meters höjd och landa på huvudet på ett betonggolv. Den erfarenheten ligger till grund för Underart, för det musikaliska, sångtexterna och för den särskilda stämning av såväl risktagande som varsamhet och omhändertagande som helheten förmedlar. Som vore den en metafor för ett samhälleligt önskescenario, där det alltid finns en skyddande hand bakom den som vågar språnget mot det okända. Här tycks dock allt så omsorgsfullt inövat att något misslyckande inte ens anas.
Av de sju artisterna från olika länder i denna föreställning känns ingen igen från Cirkus Cirkörs tidigare gästspel, Wear it like i Crown och Knitting peace. Paret Iris Pelz och Christopher Schlunk har arbetat i par sedan de samtidigt 2007-2011 utbildade sig på Fontys Academy for Circus and Performance Art i Tilburg, Nederländerna. De har sedan dess fått en rad utmärkelser och priser på festivaler runt om i världen. De illustrerar med imponerande tydlighet den koordinerade perfektion de utarbetat, där hon gör volter i luften i full förvissning om att de händer, fötter eller axlar på partnern hon ska landa på finns exakt där hon också landar och blir stående blick stilla. Det bygger på ett orubbligt förtroende mellan de två artisterna.
Att cirkuskonstens manliga partner i ett parartisteri ofta hamnar i skuggan medan kvinnan lyfts fram i rampljuset och till applåderna, gjordes till tema i en tidigare föreställning, Undermän, också den i regi av Olle Strandberg. Från den föreställningen känns Matias Salmenaho igen, som här får lysa av egen kraft med sin jongleringskonst och sin sång. En pas de deux mellan Alexander Dam och Methinee Wongtrakoon visar också på att det går att skapa jämställt parartisteri. Anna Ahnlund och Andreas Tengblad skänker ett avgörande bidrag till helheten och stämningen med sitt suggestiva musikaliska landskap. Underart är, som antytts, inte de spektakulära cirkusnumrens föreställning och första akten framstår mer som en uppvärmande work out med redskap som pinnar och ringar för att i andra akten accelerera mot de större utmaningarna och överraskningarna. Det är en sympatisk föreställning med en reflekterande underton men den får mig också att fundera på hur man förnyar nycirkusen.
