[140915] Bosse Schöns tionde bok om nazismen, denna gång om svenska SS-soldater som stred för Hitler under andra världskriget. Han fortsätter oförtrutet vidare med att gräva fram akter som tidigare var hemligstämplade ur Säpos arkiv. Jag har sagt det länge nu: Bosse Schön borde ha fått stora journalistpriset redan för detta gedigna arbete. Och det är inte för sent än att ge honom det!
270 svenskar stred frivilligt i elitarmén Waffen-SS under andra världskriget. Efter kriget sopade de igen spår som kunde avslöja deras förflutna. De teg av rädsla för att bli stämplade som krigsförbrytare och judemördare. Men i Säpos numera offentliga akter finns sanningen arkiverad i form av korrespondens, avlyssnade telefonsamtal och polisförhör. I brev och dagböcker berättar soldaterna om vapenutbildning, den antisemitiska indoktrineringen, striderna på östfronten och Berlins fall.
”Jag skjuter judar så jag knappt kan betjäna mitt pekfinger” sa SS-soldaten Gunnar Eklöf när han var hemma på permission i Malmberget 1943. Han spatserade omkring i SS-officeruniform och vita handskar med ett synligt hakkors på vänstra överarmen både i Malmberget och i Stockholm och ställde därmed till med stor skandal.
Några av de svenska SS-soldaterna gjorde civil karriär efter kriget. Ragnar Linnér grundade Sveriges socionomers riksförbund och blev dess första ordförande. Finansborgarrådet i Stockholms stad Hjalmar Mehr, som var av judisk börd och omedveten om Linnérs bakgrund, värvade honom till Stockholms stadshus. Och Stig Cederholm, som skapade figuren Åsa-Nisse, förklarade i ett brev för sin förtvivlade hustru varför han försvunnit:
”Kära lilla Rutan (…) nu är jag i Waffen SS, som ju, som du vet är världens bästa soldater.”
Flera av SS-veteranerna har fortsatt sitt värv och fostrat unga rasister och nazister. Gustaf Ekström var med och grundade Sverigedemokraterna 1988, då han var 81 år gammal. Och Erik Wallin gav en nazist i uppdrag att mörda författaren Stieg Larsson, som avslöjat namn på flera svenskar som stridit i ”världens mest föraktade armé.”
De flesta av de svenska SS-soldaterna stred i Ukraina där stora massavrättningar av judar förekom. Och det var speciella trupper som utförde morden, med gevär först, innan giftgas började användas i koncentrationslägren. Bosse Schön har hittat bevis i Säpoakterna för att även Waffen-SS deltog i mördandet av judar – trots att alla av veteranerna han tidigare intervjuat har förnekat det.
SS-veteranen Elis Höglund från Öland var ögonvittne till en massavrättning av judiska familjer utanför Rostov sommaren 1942. När Bosse Schön bad honom berätta om det fick Elis Höglund tårar i ögonen:
”Nej vi var inte soldater som andra. Det var vi inte.”
Men Ingemar Somberg, också SS-veteran, har i Bosse Schöns första bok ”Svenskarna som stred för Hitler (1999)” upprört förnekat det:
”Nej, nej. Det där sköttes av de där skitiga killarna som låg en och en halv mil bakom fronten. Vi frontsoldater inom Waffen-SS var inte inblandade. Vi var vanliga soldater som alla andra.”
I en intervju som historikern och författaren Heléne Lööw gjorde med en före detta medlem i Svensk Socialistisk samling (SSS) – svenskt nazistparti under andra världskriget som leddes av Sven Olov Lindholm – 1989 sa personen:
”Det är klart vi visste att judarna utrotades, det vore rent löjligt att påstå något annat. Det förstod väl varenda människa, även demokraterna. Men det betyder ju inte att vi hade något emot detta faktum. Den judiska hydran är och förblir nationalsocialisternas huvudfiende. Det totala kriget som Führern talade om, det var ju kriget mot judarna – totalt krig mot den pest som hotar att förgöra allt mänskligt. Om du inte förstår det, lilla vän, förstår du inte vad nationalsocialism är.”
I Säpos personakter om Gösta Borg och Ragnar Linnér kan man läsa att de återvände hem till Sverige i oktober 1941 efter tre månader i Ukraina. På väg hem besökte de den svenska legationen i Berlin för att lämna information om tyskarna i förhoppningen om att få lindrigare straff när de återvände till sitt regemente i Sverige som de deserterat ifrån. Paret överlämnade ett ryskt automatgevär och femton patroner som de tagit som krigsbyte. Sedan berättade en av männen, troligen Ragnar Linnér, om Waffen-SS och soldaternas stridsmoral och duglighet. Utöver den strikt militära informationen finns där två rader om massavrättningarna som, om uppgiften läckt ut, skulle ha kunnat förvärra det neutrala Sveriges redan spända relation till Nazityskland. Rapporten sändes vidare till Försvarsstaben där den genast hemligstämplades.
”Paret kände till att tyska ”Sonderkommandos” avrättar judar i tusentals En chockerande uppgift som tjänstemannen sammanfattar utan kommentar: ”I besatta områden erhöllo s.k. ”SS Sonderkommandos” beredvilligt av befolkningen uppgift om vilka som voro judar, varefter de senare omedelbart arkebuserades, även kvinnor och barn. Vid ett tillfälle stod att läsa i en fronttidning, att judefrågan i Ryssland var brännande, men den skulle lösas på ett radikalt sätt.”
Man kan läsa om den stora förtvivlan som fanns i t ex brev till Utrikesdepartementet i Sverige, hos anhöriga till de svenska SS-soldaterna som ofta rymde till det ockuperade Norge och värvade sig som tyska krigare där. Därefter blev de skickade till södra Tyskland för att genomgå en stenhård utbildning till SS-soldater.
De svenska soldaterna var särskilt populära hos SS-chefen Heinrich Himmler, som ansåg att svenskarna var de mest renblodade arierna. ”Himmlers avelshingstar” var ett begrepp som förekom, och två svenskar berättar att de blev skickade till en bordell i Alperna för att stärka den germanska rasen. Himmler som hade varit hönsuppfödare, såg på detta med renrasiga soldater på ungefär samma sätt.
”Hans vision var att fostra särskilda SS-familjer där kyrkvigsel, barndop, familjehögtider och begravningar ersattes av hedniska SS-riter.”
Det är bara att konstatera att Bosse Schön har gjort det igen. Ett fantastiskt grävarbete och ett noggrant dokumenterande av denna så sorgliga tid som slutade med runt 50 miljoner människors död. Det andra världskriget. Mellan juni 1941 – när Tyskland invaderade Sovjetunionen – och maj 1945 stupade 24 svenska Waffen-SS soldater, visar en tidslinje som författaren har bifogat i slutet av boken. Lite synd är det att boken innehåller en hel del korrekturfel, det borde ha rättats till innan utgivningen – men som dokument och journalistisk produkt är detta ett viktigt och gott arbete.
