[140908] 
Jag vet inte hur många böcker, filmer eller teveserier om andra världskriget och ”förintelsen” jag tagit del av genom åren, men ganska många är det. Förutom allt dokumentärt material, främst sett på teve men även som biograffilmer. Jag måste erkänna att jag haft perioder när jag känt mig lite trött på alltihop, när jag tyckt att ”det har jag redan sett eller hört”. Men så har det kommit någon ny film eller roman, kanske med en ny vinkling av historien, eller berättat från en annan vy, och så har jag blivit indragen och drabbad igen.
Musiken har inte sällan spelat en avgörande roll i många av dessa verk; jag tänker bland annat på Fania Fenelons Kvinnoorkestern, som gjordes som tevefilm med Vanessa Redgrave och The Pianist, om Wladyslaw Szpilman, som långt senare även den filmatiserades. Det blev ett starkt drama av Roman Polanski som ju har egna upplevelser från den tidens Polen. I den nu översatta Fiolen från Auschwitz, av katalanskan Maria Àngels Anglada, spelar musiken återigen en betydande del av berättelsen. Det är Jens Nordenhök som översatt från katalanskan, Nordenhök som jag känner från en rad latinamerikanska romaner och novellsamlingar sedan tidigt åttiotal sköter sin uppgift som han brukar; det vill säga klanderfritt. Men jag reagerar på att han använder ordet fiol när det handlar om klassisk musik, jag tror man oftare säger violin och att fiolen mer hamnar i folkmusiken. Men det kanske är en språklig smaksak.
Daniel är en polsk jude som under lång tid arbetat som instrumentmakare, i lägret har han dock velat ligga lågt och kallat sig snickare. Vid en konsert för de tyska officerarna låter en violin plötsligt mindre bra och kommendanten är på väg att bestraffa, som han tror, den illaspelande musikern. Men Daniel hör att det är en spricka i locket på instrumentet och reser sig spontant och räddar musikern med att säga att han kan laga den. Han får uppdraget och blir senare indragen i en obehaglig vadslagning. Kommendanten, som har ett bra musiköra, och en av lägrets läkare slår vad om att fången kan tillverka en violin i klass med en Stradivarius inom en viss tidsrymd. Klarar Daniel det vinner kommendanten en låda Borgougnevin, klarar han det inte vinner läkaren en fånge till sina ”experiment”. Insatsen är alltså hög, möjligen är det tänkt att instrumentmakaren själv skall ingå som det försöksdjur förlusten i vadet innebär.
Àngels Anglada berättar sparsmakat och effektivt i den hundrafyrtio sidor korta romanen, det behövs kanske inte så mycket detaljer när ”man” redan läst och sett allting otaliga gånger förut. Men kanske att det också därigenom blir lite anonymt, alltför objektivt skildrat. Jag tror att det många gånger blir starkare om författaren förhåller sig på ett mer personligt plan, om man går djupare in i sina karaktärer. Det är inte sällan man blir mera berörd av en ”påhittad” historia där man känslomässigt får följa enskilda individer än av ett dokumentärt material. För det objektiva står annars autentiska citat som inleder kapitlen. Det kan vara från en intagen, eller från en vakt som exempelvis berättar hur många kilo guld de samlat ihop från de ihjälgasades tänder, eller hur straffskalan ser ut. En del mycket obehagliga texter.
Daniel får tillbaka lite av sitt människovärde när han i verkstaden håller på med violinen och det finns några vackra passager där arbetet och instrumentet beskrivs. Han får under en tid förhållandevis stor frihet, men den vattniga soppan och den torra brödbiten det är meningen att de skall överleva på är desamma också för honom. Den knappa kosten i kombinationen med det hårda arbetet gör att fångarna ständigt känner sig trötta och kraftlösa
”Han kände det som om han just hade somnat när sirenen förkunnade att det trots allt var en ny dag. Räkningen gick snabbare den här morgonen när några av dem räknade sina döda. När solen helt fräckt löste upp revorna av dimma var det som om vinden svepte med sig namnen på de mördade så att de försvann i intet.”
Kanske att det inte riktigt går att göra något ”nytt” av skildringar från förintelseläger eller storstadsghetton. Men det är naturligtvis av yttersta vikt att det fortfarande berättas om allt vad människor är kapabla att göra mot varandra, och nu när det inte kan vara så väldigt många kvar med egna erfarenheter från denna makabra tid i vår historia. Inte minst i dessa dagar när nazister återigen marscherar på gator och kring torg.
Det fantastiska i att människor trots den inhumana behandlingen i lägren kunde bibehålla sin mänsklighet, fortfarande kunde vara empatiska. Konstnärliga verk ger oss som inte var där eller som lever i en fredad zon i världen möjlighet att odla vår egen empatiförmåga, så att historien inte borde kunna upprepas.
