[140903] 
Romanen börjar med en tillbakablick. När allt redan har hänt. I den konstaterar Martina, berättelsens jag, att ”…för mig tror jag att det är försent”. Katastrofen har redan hänt. Kanske är det detta lilla kapitel som skapar för höga förväntningar. Eller så är det Marie Hermanssons tidigare romaner som gör det. När inledningsackordet är slaget längtar jag in i hennes märkliga värld, men jag blir lite besviken.
Förstå mig rätt. Det här är en mycket bra roman. Den är bara inte lika magisk som Hermanssons tidigare. Den handlar om en grupp ungdomar som av olika skäl kliver av verkligheten och försöker leva i vad de egentligen alla vet bara är en parentes.
Martina lämnar ett förfärligt hotell-städjobb och blir utslängd från sin andrahandslägenhet samma dag. Hon är strax över tjugo och allt känns hopplöst. Lösningen dyker oväntat upp i form av en gammal vän, Tessan, som erbjuder tillfälligt logi på herrgården där hon bor och arbetar.
På Glimmenäs herrgård härskar Florence, en gammal kvinna, lätt förvirrad. Hon lever nu men för henne är det för evigt 1943. Tessan är någon sorts husa och sällskapsdam. En anställning som hon fått efter att ha varit där som timanställd i hemtjänsten. I Florences värld är det förstås bättre med tjänstefolk som bor på herrgården än stressade timanställda. Och det fungerar bättre även för Tessan som ändå inte hade någonstans att bo efter att ha blivit utsparkad av sin pojkvän. Martina, blir också hon anställd vid sitt besök. Hon blir Floreces sekreterare och lär sig bemästra den märkliga tingest som kallas skrivmaskin, för att skriva ut underliga dokument som Florence dikterar. Trots meningslösheten i det hela och trots att Martina och Tessan inte ens kan ha sina egna kläder utan förväntas klä sig i klänningar som finns i herrgårdens stora garderob, för att passa in i tidsandan, tar Martina tacksamt emot detta för att slippa ta itu med livet utanför ett tag.
En huvudpoäng i Marie Hermanssons roman är just detta. Vad som helst är bättre för de här ungdomarna än de liv de tvingats ut i. Förnedrande, slitsamma timjobb – som mer liknar livegenskap – alternativt arbetslöshet och platsbank; allt kryddat med bostadsbrist. En deprimerande, men träffsäker bild av hur det är för många unga idag. För den lilla grupp som så småningom hamnar på Glimmenäs i lite olika roller i Florences låtsade värld är den med sina begränsningar och regler trots allt ett bättre alternativ än den verkliga verkligheten.
Där bor de i en konserverad 40-talsvärld och dukar upp till låtsade gäster eller festar själva på herrgårdens vinkällare.
I den begränsade världen blir det overkliga snart mer verkligt och den lilla kolonin skapar sina egna regler ”Det spelar ingen roll här i Skymningslandet”. De får allt svårare att tänka sig att de ska tillbaka till världen utanför.
Redan på de första sidorna har katastrofen annonserats. Marie Hermansson bygger effektivt upp till den och lämnar små hintar här och där på vägen dit. Kanske lite för effektivt. För när den väl kommer känns den nästan futtig. Kanske, som sagt, hade jag fel förväntningar för att jag läst hennes tidigare böcker, där vansinnet fått en ännu större och mer dubbeltydig plats.
Det är ett intressant grepp att skapa en egen begränsad värld, en parentes, ett undantag från verkligheten och låta personerna där agera i en mer avskalad kontext, där det inte finns lika mycket vardag som stör. Jämför med John Ajvide Lindqvists Himmelstrand, eller författarens egen Himmelsdalen, men här, i Skymningslandet, får inte ungdomarna lika tydlig form. Läsaren kommer inte lika nära en förståelse för dem. Detta är nog en mellanroman i Marie Hermanssons författarskap. Men eftersom hon vanligtvis är så otroligt bra så ligger den ändå över genomsnittet. Nu väntar jag på nästa.
