[140902] Det börjar med ett mord rakt ut i luften som kräver att vittnen mördas, som den allra häftigaste kriminalroman.
Men sedan kommer separationens sorg och svärta, arvets limsträngar i kropp efter kropp, syskonskapets sug, bilder av skog, båtarnas sår i havet, det hopsydda hjärtats zigzagärr, en konstprosa så bedövande vacker att också döden blir verklig och inte stannar vid underhållning.
Själva intrigen klaras raskt i hamn på slutet som en norrländsk urkrönika om de känslor baggböleriet och utsugningen av skog och vattenkraft utlöste och förde vidare – som arv ? – som bärande berättelse ? – som mordmotiv hundra år senare? Men det är inte intrigen som är grejen med denna roman av Ida Linde utan det är allt det noggranna språkarbetet, alla reflektioner, så skarpa metaforer att man tappar andan, en genomgående kroppslighet vars bilder repeteras nästan till övertydlighet, den frustande närvaron i texten. Här är det inte huvudspåret utan digressionerna som firar triumfer: minnena, drömmarna, de plötsliga tidssprången längs livslinjerna, förskjutningarna av perspektiv, när tempot är som högst tungomålstalandet.
Kapitlen belyser de mördades fryspunkter, deras släktingars och älskandes reaktioner, en efter en. Känslan blir lika mycket novellsamling som roman. Det alltmer förtätade temat i det lyriska reflektionsarbetet blir syskonskapets hetsiga krav och längtan inom släktlinjens långsamma flöde. I de vardagliga interiörerna värker dödsmedvetandet fram ett kontrasterande allvar som också djupnar genom berättelsen. Avsnitten om språket som möjligen starkaste förmedlare av arvet – mellan kroppslighet och historieteckning – är bara antytt och känns lite påklistrat för fullständighetens skull.
Barnets lekresor med pappakroppen som klipplandskap, evinnerliga skogs- och årstidsmetaforer, alla uppvakningar som naglar fast det berättade som verkligt och inte drömt, små komiska passanger – ”huvudet fullt av potatis och älg” – hjärtmetaforerna som pendlar mellan att hjärtat faktiskt är en ihålig muskel och säte för så sammansatta känslor, plötsligt känslomässiga våldsexplosioner – var det svartsjuka? Nej, det var sorg! Bara formuleringen ”Snö är det mest radikala vädret”, ”Denna pojke som både var de som gått före och de som skulle komma efter”, ”En färja lade ut till Vasa och lämnade ett sår efter sig i vattnet” och sen att bilden följs upp: ”vattnet som läkte ihop efter att färjan begett sig till Finland”.
Det går inte att välja. Man måste ta hela denna förunderligt skarpa och vackra språkvärld om Norrland som offer och om sorgen som bekräftar de osynliga banden mellan människor. Det exempellösa våldet är bara en förevändning.
