[140902] Att inte vilja se är den fjärde boken i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet, där han följer en ursprungligen norsk familjs öden och äventyr genom hela 1900-talet. Nu är man framme vid det andra världskrigets år, och de tre bröderna Lauritzen är alla bosatta i Sverige.
Liksom i de tidigare volymerna är det en av bröderna som mer än de andra står i centrum för handlingen, den här gången är det den äldste, Lauritz, som rör sig huvudsakligen mellan tre poler, bostaden i Saltsjöbaden, sommarstället på Sandhamn och det ångermanländska samhället Lunde, där han hyr in sig medan han arbetar som chefsingenjör vid bygget av Sandöbron, vid den tiden med det längsta spannet i världen.
I slutet av den föregående delen av romansviten inträffar det ras som drabbade bygget och dödade arton arbetare. Detta ger Lauritz, som vid olyckstillfället inte fanns på plats, svåra skuldkänslor, och han är nu minutiöst noggrann vid den återupptagna byggnationen. Bröderna Lauritzen reste i seklets början till Tyskland, den tidens tekniska stormakt, för att utbilda sig, och de har förblivit tyskvänner, vilket är helt oproblematiskt i Sverige under krigets första år. Bokens titel syftar, antar jag, på hur Lauritz, i likhet med många andra tyskorienterade i Sverige, vägrade inse vilket ansvar Tyskland hade för kriget, vilka krigsförbrytelser man gjorde sig skyldig till och de ohyggliga utrotningsprogrammen, riktade mot judar, romer och homosexuella. Jan Guillou kan ha rätt i att det var många som inte ville se, men jag tvivlar ändå på att en person som Lauritz Lauritzen, med de egenskaper, släktrelationer och internationella förbindelser som Jan Guillou försett honom med skulle kunna förbli så naiv som i boken är fallet.
Att inte vilja se är i mitt tycke den hittills svagaste delen av sviten, det känns här och där som om Jan Guillou börjat tröttna på sin familj och att pussla ihop dess öden med historiens gång, det känns rutinartat och med de förutsättningar som gäller i Guillous romaner där personteckningen alltid är skissartad och stilen malande och en aning pompös blir det denna gång så att man börjar fundera på om författarenergin ska räcka till för att föra projektet hela vägen till sekelslutet. Det ska ändå sägas att Guillou besitter en sådan dramaturgisk instinkt att man trots allt gärna följer med i berättelsen för att se hur det går.
Lauritz drabbas av en del svåra personliga förluster, jag ska inte säga för mycket, för jag vet att många kommer att läsa boken och inte vill bli utsatta för spoilers här, men låt mig säga så mycket som att de uttryck för sorg som Jan Guillou lyckas förmedla inte går mer till känslan än om det handlat om en cykelstöld. Det hör till i en bok av Guillou att hjältarna är tillskurna efter andra mått än vanligt folk. Lauritz blir en hjälteingenjör, hans bror Oscar har under sina år i Afrika byggt upp den förmögenhet som gjort familjen ekonomiskt oberoende och Sverre är framgångsrik konstnär och samlare, han är också homosexuell, vilket väckte en del uppmärksamhet när föregående delar av romansviten utkom, det fanns en och annan som menade att Jan Guillou gjort en beräknade eftergift för tidens vindar.
Lauritz har två döttrar, den ena arbetar för den norska Hjemmefronten och gör riskabla resor över gränsen, den andra jobbar som kodknäckare hos den svenska signalspaningen. Han har två söner, den ene är officer i svenska flottan och den andre är enrollerad i SS och har ingen mindre än Hermann Göring att tacka för sin snabba karriär. Och förstås sin egen särartade lauritzenska duglighet och intelligens, som i det här fallet alltså kommer att användas i krigets mest skamliga verksamheter.
Naturligtvis flyter spektakulära händelser under kriget behändigt in handlingen, här får vi till exempel äntligen reda på vem som lågt bakom sabotaget av det tyska trupptransporttåget som sprängdes i Krylbo. Miljöerna i Saltsjöbaden och Sandhamn känns väl fångade och det ransoneringskrångel vars uthärdande blev svenskarnas mest påtagliga krigsansträngning berör också de förmögna Lauritzens. Men broder Oscar har en vidunderlig förmåga att trots detta kunna införskaffa välhängt nötkött och goda viner, och för Jan Guillou som inte gärna sticker under stol med sina gastronomiska kunskaper och smak för ädla viner kan breda ut sig om familjens cuisine med ostentativ sakkunskap.
Ett spänningsmoment inför kommande delar av romansviten är hur det ska gå med den lauritzenska förmögenheten och den livsstil som den ligger till grund för, eftersom nästan alla tillgånger ligger i fastighetsinnehav i Berlin och Dresden, städer som bombas sönder och samman i krigets slutskede. Ska man inte längre kunna segla sina lyxbåtar i kungliga regattor, ska inflytandet i bank- och affärsvärlden försvinna, ska rentav Oscars lättingar till söner behöva arbeta? Ja, vem vet.
Möjligen Jan Guillou, som kunde ta en funderara på hur han skildrar vanligt folk, sådana som den trogne chauffören Karlsson, de glada norska flickorna i köket, den svekfulla Britta som föder ett barn som Lauritz är far till och ädelmodigt fonderar inflationssäkrade pengar för. Eller Brittas svåger, den försupne busen och den talträngde lotsgasten Kurre, som för den ur sjönöd räddade Lauritz ivrigt berättar om hur han på Sandhamn spanat in en tjej som ser ut precis som filmstjärna Rita Hayworth. Vilket låter Lauritz fimpa diskussionen genom att påpeka hur denna skönhet inte kan vara någon annan än hans dotter Johanne.
Gudar och människor, aristokrater och plebejer, herrskap och tjänstefolk, klassperspektivet är låst och stereotypiserat. I det avseendet skriver Jan Guillou in sig i en lång och romantiserade underhållningstradition.
