[140825] 
Sverigedemokraternas innersta krets med Jimmie Åkesson, Björn söder och Mattias Karlsson formerades i studentstaden Lund på 1990-talet.
I Lund förekom under förra delen av 1900-talet, fram till andra världskriget, starka nationalromantiska strömningar, som flöt ihop med fascistiska och nazistiska rörelser. I Vasakärven och järnröret undersöker journalisten och författaren Per Svensson hur sådana strömningar levt kvar och fått ny aktualitet genom att ligga till grund för ett sverigedemokratiskt politiskt program.
Vad Per Svensson framför allt får fram är hur det politiska samtalets koordinater kan förskjutas så att en högerextrem och främlingsfientlig agenda normaliseras och dess problemformuleringar integreras i debatten på ett självklart sätt. Den beryktade frågeställningen i SVT:s Agenda är bara ett exempel: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”
Det är Lund som står i centrum för Per Svenssons historiska återblick, men i samtiden måste han givetvis också se ut över den europeiska verklighet där högerextrema rörelser breder ut sig alltmer, från renodlat nazistiska partier som Gyllene gryning i Grekland och Jobbik i Ungern till mer salongsfähiga som Dansk folkeparti eller Sverigedemokraterna.
Högervågen som manifesterades i EU-parlamentsvalet visar att den normalisering av högerextremismen som Per Svensson finner i Lund på trettiotalet nu är en realitet över hela Europa. Han tar ett bestickande exempel, den brittiske Labourpolitikern och skuggminstern Sadiq Khan publicerade vid tiden för EU-valet ett öppet brev i Daily Express, riktat till det radikalnationalistiska och främlingsfientliga Ukips sympatisörer, där han ber om ursäkt för att hans parti tidigare alltför lättvindigt avfärdat oron över immigrationen.
Per Svensson ägnar mycket utrymme åt de aktioner som ägde rum i slutet på trettiotalet för att hindra tyska judiska läkare från att få en fristad och arbetsmöjligheter i Sverige. Det rörde sig om tio stycken. Ändå ledde det till upprörda möten i både Uppsala och Lund, där akademiker antog resolutioner för att stoppa ”judeinvasionen”. Detta är en skam som är outplånlig och egentligen borde väl universiteten i Uppsala och Lund en dag varje år ha flaggan på halv stång till minne av dem som skulle komma att mördas till följd av de akademiska medborgarnas omtanke om ”det rena svenska blodet” och arbetstillfällena för svenska medicinare (för vilka det fanns mycket gott om arbete vid den tiden, Per Svensson har kollat).
I likhet med historikern Henrik Arnstad i boken Älskade fascism som kom förra året definierar Per Svensson Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti, men inte nazistiskt. Skiljelinjen drar han vid den uttalade antisemitismen. Nazismen står fascismen nära, men dess särart är antisemitismen.
Som bekant är Sverigedemokraterna inte uttalade antisemiter, och bör därför, menar både Svensson och Arnstad, räknas till de nyfascistiska rörelserna. I grunden finns en mytisk folkkaraktär, en svenskhet, som förutsätts behöva värnas mot främmande influenser. Svenskheten definieras inte i biologiska termer, utan i kulturella. Per Svensson citerar Jimmie Åkesson från boken Satis Polito: ”Således anser jag att Evert Taubes visor, faluröda stugor och midsommar är en del av den svenska kulturen medan ramadan, bosnisk folkdans och moskéer inte är det.”
Fascismen är apokalyptisk, undergången hotar om inte den nuvarande utvecklingen hejdas, vilket sker bland annat genom återvändandet till ett mytiskt paradistillstånd. I Sverigedemokraternas version kallas detta tillstånd prosaiskt nog för folkhemmet, alltså paradoxalt nog den vision av framtiden som socialdemokraten Per-Albin Hansson formulerade på trettiotalet.
Det hör till den här typen av föreställningsvärldar att det samhällstillstånd man hänvisar till och vill (åter)förverkliga är just mytiska. Och därmed orealiserbara, i fascismens grund förenas nostalgi och romantik, det knätofssverige som Sverigedemokraterna vill återupprätta har aldrig funnits.
Per Svensson bok rör sig mest på det idéanalytiska och kulturella planet. Så sett tillför den inte särskilt mycket nytt i förhållande till exempelvis Henrik Arnstads Älskade fascism eller för den delen Ola Larsmos Djävulssonaten. Jag tror att det som nu behövs mer av är den sociologiska analysen av varför de högerextrema rörelserna har sådan framgång. Här har en liberal skribent som Per Svensson anledning att fundera på vilka idéer som dominerar den europeiska politiken och vad följderna blivit.
Framför allt tror jag den enorma osäkerheten inför framtiden som blivit följden av experimentet med den gemensamma valutan måste beaktas. Den höga arbetslösheten, den genomkapitaliserade bostadsmarknaden, den stigande ojämlikheten socialt och ekonomiskt, allt sådant bereder marken för de högerextrema rörelserna. Kan inte den etablerade politiska makten skapa nya förutsättningar för framtidstro så kommer de tillbakablickande romantikerna att ha fortsatt framgång.
