[140820] 
En snickarpenna bakom örat på ett flertal olika personer spelar en viktig roll i denna roman om starka känslor under det spanska inbördeskriget 1936-39. Starka känslor av sorg och ilska, kärlek och svartsjuka, som det lätt blir när man gestaltar enskilda individer som lever under svåra omständigheter, istället för alla dessa anonyma och avpersonifierade generella vi dagligen läser om i nyhetsbladet.
Pennan färdades från Antonio Vidal, en snickare som hade kallat till strejk för åtta timmars arbetsdag, till skeppstimmermannen Pepe Villaverde, en anarkist och humanist som i sin tur gav den till syndikalisten och snickaren Marcial Villamor som innan han dog för ”vallningspatrullens” kulor hann ge den till ”målaren” som ständigt satt och försökte rita av sina medmänniskor.
Snickarpennan är också titeln på den första roman som översatts till svenska av den galiciske/spanske författaren Manuel Rivas. Den utkom 1998, är skriven på galiciska och nu prickfritt översatt från spanskan av Gavrilos grundare och förlagschef Djordje Zarkovic. Gavrilo förlag koncentrerar sig på att ge ut kvalitetslitteratur från Spanien och från republikerna i det forna Jugoslavien.
Manuel Rivas, född 1957 i La Coruña, har gett ut ett trettiotal verk (poesi, prosa, essäer och dramatik) och är den störste nu levande författaren i Galicien, i nordvästra hörnet av Spanien. Han var en av grundarna till spanska Greenpeace och Nunca Máisrörelsen, och verkar ha ett liknande humanistiskt patos som en av huvudkaraktärerna i romanen, doktor Da Barca.
Daniel Da Barca hade redan kort efter sin läkarexamen
”… rykte om sig att vara en stor medicinsk talang. Och en lika stor revolutionär. På torgmötena i byarna talade han galiciska med accent från Kuba, där han var född i en emigrantfamilj, och han hade det där särskilda sättet att predika, med den brinnande stubinens gåva, som fick förlamade på fötter och till och med de enarmade att höja näven. Han brukade säga att man måste bekämpa den onda vinden.”
Da Barca är en närmast Jesuslik person som alltid sätter andra och rättvisan före sig själv. Han har ett oöverträffat lugn och patos och en förmåga att tala till folk på ett så övertygande sätt att det stundvis nästan kan kännas negativt och lite farligt. Ibland undrar jag om han är så positiv – jag menar, har han inga mindre storartade sidor? – att det är meningen att tolka honom symboliskt. Vid ett tillfälle, när han satt fängslad, förmår han en medfånge att drägla av fröjd bara genom att med ord få honom att föreställa sig en delikat flerrättersmiddag.
Herbal arbetar på en bordell och för en av flickorna där (och för oss läsare) berättar han om sitt liv i allmänhet och om sin tid som civilgardist under Francos fascistiska Falangistparti. Herbal har en bakgrund som fattig lantarbetare, knappt läskunnig och med en öppet hatisk far. Det andningshål han upplevde när han gjorde sin militärtjänstgöring, när han kom hemifrån och slapp förnedringen, ville han hänga kvar i och tog därför värvning vid Civilgardet, där han dessutom fick betalt för sina tjänster.
Som ung förälskar han sig i den vackra Marisa Mallo, som han svartsjukt följer livet igenom. Till skillnad från honom tillhör hon den välbärgade delen av befolkningen. Hennes farfar, don Benito Mallo, hade smugglat sig till sin förmögenhet och status, och hon var borgmästarens guddotter. Herbal var från första början som förhäxad av hennes skönhet, men visste att han inte var värdig.
Herbal fullkomligt hatar Da Barca. Den största orsaken till det är han har Marisa Mallo till fästmö. När han får i uppdrag att skaffa fram information om falangens motståndare väljer han doktor Da Barca och följer honom vart han går, verkligen punktmarkerar den hatade. Suger in vartenda steg han tar, vartenda ord han yttrar och rapporterar nitiskt till sina överordnade.
Genom att berätta om en handfull människor gestaltar Manuel Rivas hur det kunde se ut och vara, att leva under det spanska inbördeskriget; om angiveriet, om våld och tortyr, om ”vallningspatrullen” som letar upp sina antagonister, ställer dem mot en vägg och skjuter dem till döds. Men naturligtvis inte enbart om det jävliga i tillvaron, utan även om engagerade motståndsmän och kvinnor, och om att kärleken är möjlig också under annars vidriga förhållanden. Hur hoppet inspirerar till motstånd.
Rivas behärskar sin berättelse till fullo, skriver poetiskt och ytterst konkret på en gång. Och han garnerar sin vackra text med ett mångtal läckra och spännande mänskliga historier och detaljer. Men jag undrar över det som jag ibland upplever som snårigt, om stilen finns där av någon anledning jag inte greppar, eller om jag helt enkelt inte hänger med i en del svängar. Vem berättar han om nu, var befinner vi oss? Scener och olika tidslager går stundvis in i varandra.
Målaren träffade Da Barca när han en dag hade gått upp till mentalsjukhuset i stan. Han ville måla av patienterna
”Han ville fånga de landskap som den psykiska smärtan plöjer i ansiktena, inte på grund av något makabert intresse utan på grund av en omåttlig fascination. Psykisk sjukdom, tänkte målaren, väcker en reaktion av avsmak inom oss. Skräcken för den galne föregår medlidandet, som ibland aldrig kommer. Kanske, trodde han, för att vi intuitivt uppfattar sjukdomen som som en del av en sorts kollektiv själ som fritt strövar omkring och väljer ut den ena eller den andra kroppen efter eget gottfinnande.”
”Målaren ville avbilda tillvarons osynliga sår.”
Målaren och den unge läkaren blir inte endast vänner, de samarbetar senare också i en grupp mot fascismens framfart. De sitter också fängslade tillsammans. General Francos ideal hyllades märkligt och tragiskt nog av religionens företrädare. När Franco den första april 1939 skrev under segerkommunikén läser kaplanen på fängelsets rastgård upp ett telegram påven Pius XII skickat till generalen ”Vi lyfter vårt hjärta mot Gud och tackar innerligt Ers Exellens för det katolska Spaniens seger.”
Herbal är den som släcker målarens liv med ett skott mot pannan. Han tar med sig snickarpennan som sitter bakom ena örat och sätter den bakom sitt eget. Genom pennan och Herbals samvetskval talar målaren till honom i många år efteråt. Han sover med ett ständigt tryck över bröstet. Herbal räddar också doktor Da Barca från en säker död, för att han själv vill göra jobbet. Han tar med sig läkaren ner till stranden. Tvingar honom på knä, stoppar pistolpipan i munnen i knäpper av ett skott. Men det vill sig inte bättre än att Da Barca överlever, och läkarens tur är inte över med det. Han får sin dödsdom ändrad till livstids fängelse och blir på femtiotalet frisläppt, så hans liv med Marisa kan även fortsättningsvis grina Herbal i ansiktet.
