[140819] Dikter ska grina kallt mot mig
Övertrumfa mina andra tankar
Slå mig, mitt i bröstkorgen
Revbenen ska gå i kras
Dikter ska stråla varmt mot mig
Bada mig och sörja mig
Hela, och sen frambringa
Det hjärtekaos där tiden spricker
Dikter ska skrika argt åt mig
Hytta med sin jättenäve
Ta mig med i sin protestsång
Inskärpa mitt inre djup
Dikter ska skava obekvämt
Knirka som en bruten kvist
Just när man tror: nu faller det
Då rätar den på ryggen hårt
Bra dikter vrider om som knivblad
De dikar ut min dikeskant
Spirar i spiralskruvsmönster
Och själen står bedårad kvar
Ja, och där smög jag in min egen dikt ”Död åt diskon”, som handlar om hur jag berörs av bra dikter, och vad jag medvetet eller omedvetet letar efter när jag läser poesi. Antingen anfaller de, knockar en över ända med äckel eller avsmak för ämnet. Eller så tröstar de en, får en att känna att världen är vackrare än den kanske egentligen är, sveper in tillvaron i ett sagoskimmer som får en att uppskatta livet än mer. Eller de kan vara arga på sin omvärld, och få en att vilja förändra världen, peka mer exakt än debattartiklar eller essäer på specifika problem eller företeelser som kanske annars går en förbi.
Men framför allt gör de bästa dikterna något med en: de överraskar. Lämnar en med känslan av ”å helvete, så kan det också sägas”. Ger nya insikter om livet.
Eva-Stina Byggmästar har gett ut poesi sedan 1986, ett femtontal diktsamlingar har det blivit, och Augustprisnominerades för sin bok Men hur små poeter finns det egentligen, men det märks inte i hennes senaste, ”Barrskogarnas barn”.
Jag är för naivistiska dikter, kan till och med tugga i mig lite härligt uppfriskande nonsensdadaism då och då. Bara för att, liksom. Upprepande av saker, mantran hit och dit, medvetet simpla och barnsliga ordvändningar kan vara rätt kul.
Men ibland undrar man varför en dikt är skriven. Inte för att man inte förstår budskapet, att den är för dum eller pretentiös eller krånglig eller något sådant. Den bara säger ingenting.
jamen, vi spanKULerar
omkring lite grann, det är skoj!
si så här, lite grand bland granarna,
bara för den skull vi helt enkelt
inte kan låta bli!
Varför skrevs de orden så? Läser jag den tio gånger djupnar den inte, ser man inte saken i ett annat ljus, händer nästan ingenting. Man bara blir mer och mer irriterad på ordvitsen i versaler.
men är ju aldrig ensam
i skogen, för träden, fåglarna –
talltitan, mesar… finkar,
trädkryparen – liksom älgar,
ekorrar, möss, sorkar …
och mörkgrå skogslämlar
är ju här,
hos mig!
Det är också… ja, du kan rätt många fågelartar. Inte mycket mer händer när man läser den.
Battlerapparen Shazaam möts av en ganska rolig diss från den amerikanska rapparen Dizaster i ett rapbattle. Dizaster rappar att Shazaam verkar tro att han är en superhjälte, fast han är helt utan superkrafter. Slutpoängen blir:
When he yells out SHAZAAAM!…
nothing happens
Barrskogarnas barn är dikter i samma stil rakt av. Alla handlar om att det är härligt i skogen, att där finns myror och granar och tallar och mossor och ibland skogsvandrare och förresten är alltsammans härligt och friskt och hejigt och håigt. Det är den känslan jag får av dikten, och hey, jag säger inte att allt måste vara nyskapande och banbrytande och break on through to the other side, men något ska den säga, som man inte hört förut.
Hela Eva Stina Byggmästars bok Barrskogarnas barn kunde faktiskt sammanfattas i en textrad som den här:
det är kul
att gå
i skogen!
Och det vet vi ju redan.
