[140728] Om vår fantasi ökar tempot i kontinentkollisionerna och bergvittringen står bergen bokstavligen upp plötsligt vid horisonten för att sedan brytas ned lika eruptivt som vid vulkanism.
Om vår starkaste uppmärksamhet läggs på molnskuggor och ljusväxlingar i landskapet uppstår en dramatik i väderväxlingarna som ger en stark stämning av apokalyps. Jämför Andrej Tarkovskij. Den geologiska naturen och vädret tycks få egenliv som närmar dem till den organiska växt- och djurvärlden. Detta är ett vanligt knep inom science fiction.
Lägg så in myterna om nationens sovande väktare, förstenade eller bergtagna, som finns världsvitt: Finn Mac Cumhail under Dublin, Holger Danske under Kronborg, Qin Shi Huangdis terrakottasoldater i Xian. De vakar alla genom årtusenden inför hot mot nationen.
Bilägg ständiga referenser till industriprocessen, hur malmen utvinns, hur rälsen läggs ut över stäpperna, hur det ”drivverk” som håller naturen och rentav universum igång mullrar djupt i marken.
Är Gud inblandad, eller Spartas krigsgud Ares? Det finns en jagberättare, ibland härförare, men också en ”han”, en ”stridsbroder” inför vars uppdykande gestalt jaget svimmar. Man vet sällan exakt i Lotta Lotass´ tredje del av triptyken Sparta – Mars: Örnen (eget förlag)
Brottas så med minne och tid. Huruvida de stenbundna krigarna kan vakna till liv, om någon och något existerat som vi inte minns. Hela eoner ryms i kollektiv glömska, noga taget.
Mixa denna brygd med en ”grabbnäve” (hon använder själv ordet någonstans) lotasska arkaismer: skilderi, glansk, gara, margfaldig, lasig, strak, centnertung, glöd som ulmar, gill osviklig värjo.
Sätt till några skarpskurna bilder: hur fåglarna flyger för skönhets skull allena, hur apropå minnets problem ett plötsligt rop står fram: Mor! Var är du? Mor! Det plötsligt patetiska och komiska (ropar givakt, alla gör manöver) får en särskild kraft mot denna fond av filosofiskt allvar.
Man kan ana att bokens avgörande dikotomi handlar om kontroll – kaos. Med gravitetisk möda fastslås som norm en hantverkslig perfektion, hur föremål putsas och fulländas. Men hur också ”tidens tand” ärgar och bryter ned. Hur den annalkande striden följer ”geometriska” lagar och kan planeras i detalj men också rymmer en total osäkerhet. Hur det samtidigt antydda schackspelet försöker skapa kontrollerande regler. Hur kartan vecklas upp för att när den viks ihop rymma sina fält, hamnar och bergskedjor. Hur industrialismens kontroll av naturen utmanas av naturens självständighet och övermakt.
Att skriva så vackert och faktiskt underhållande om så många yttersta frågor och ändå skapa en litterär helhet, en annorlunda och karg värld av väntan, fruktan, plötsligt genombrytande skönhet.
Det liknar latinamerikansk magisk realism. Och det kräver en Lotta Lotass.
