[140717] 
Nostalgi och dystopi. Så lyder rubriken till baksidestexten på Leif Wilehags novellsamling Resa i tiden, och den säger mycket om karaktären hos de elva korta texterna i boken, men inte allt, vilket jag återkommer till.
Samlingen inleds och avslutas med mycket personligt hållna betraktelser, och när det gäller dem känns det tveksamt om den litterära genrebeteckningen novell egentligen kan användas, snarare rör det sig om dokumentära och biografiska texter som tveklöst beskriver författarens egna erfarenheter. De har sitt intresse, men alltså mindre som fiktion än som dokumentära återblickar. I det första fallet handlar det om berättarjaget i brytningstid mellan barndom och ungdom under 1960-talet, närmare bestämt mellan två av årtiondets mest skickelsedigra händelser, morden på president John F. Kennedy år 1963 och mordet på hans bror, senator Robert Kennedy, år 1968.
Här kontrasteras tillvaron i en lantlig folkhemsbygd mot de stora händelser i världen som väckte både oro och en växande känsla för hur de storpolitiska skeendena mer och mer blev en del av en ny medialiserad verklighet när tv-n snabbt blev en del av standardmöblemanget i varje hem. Men framför allt handlar det om livsstilsförändringar när en ny ungdomskultur gör sig gällande, med långt hår och höga klackar också på killar. Livfullt beskrivs hur man startar ett band, vilket ju nästan alla gjorde, oavsett musikalisk talang, vilket alltför ofta blev uppenbart. Enklast var låten Stewball, om hästen som inte drack vatten utan bara vin. Tre ackord. Jag minns jag också.
Samlingens avslutande text bär även den det egenupplevdas prägel, nu de första yrkesverksamma åren. Ett jobb var hur lätt som helst att få, till skillnad från hur det är i dag, med bestående hög arbetslöshet. Här övergår berättelsen i öppen och sarkastisk polemik mot både borgerlighetens politiker och den socialdemokrati som sålde ut folkhemmet under 1990-talet. Här ansluter sig Leif Wilehag till en utbredd kritik mot den socialdemokratiska partiledning som personifieras av ”pösmunken” Göran Persson, och som anses ha torpederat den svenska välfärdspolitiken samtidigt som den berikat sig själv på skattebetalarnas bekostnad. Det ligger ju en del i det, nog är det märkligt hur rik och besutten Persson själv blivit till exempel, för att inte tala om tidigare ministrar som Björn Rosengren och Tomas Östros.
Man kan väl säga att det dystopiska draget i novellsamlingen gör sig gällande här, det verkar ju inte som om den politiska överklassen kommer att bli mer benägen att kupera sina anspråk framöver, snarare tvärtom. Hur en framskrivning av den nuvarande utvecklingen skulle kunna te sig beskriver Leif Wilehag i en renodlat dystopisk novell om hur den europeiska unionen utvecklas till ett system med en ägande och kontrollerande överklass och en förslavad underklass, som inte ens får ta ansvar för sin reproduktion, barnen tas ifrån föräldrarna för att fostras in i rollen som maktlös arbetskraft. Som det brukar vara i framtidsskildringar är det känslan för dagens tillstånd som styr bilden av framtiden. Leif Wilehags bild bygger vidare på teorin om hur ett egendoms- och arbetslöst ”prekariat” växer fram medan en överklass av politiska och ekonomiska makt- och kapitalägare styr med stöd av en manipulerad och meningslös demokrati.
Två av novellerna i boken handlar om oväntade kärleksmöten. Ett som inte blir av utan endast förverkligas som fantasi och ett som blir av men inte fullbordas eftersom den ena parten inte förmår frigöra sig från sitt dåliga samvete efter att ha lämnat ett lögnaktigt telefonmeddelande till den partner som ska bli bedragen. De här situationistiska och koncentrerade texterna bärs av en lätt ironi, och det kan man säga också om den längre novell om motsättningar inom en familj som tidigare varit publicerad i Alba.
Leif Wilehag kom i våras ut med diktsamlingen I centrum av solar plexus. Nu alltså noveller. Nästa gång blir det kanske en roman. I så fall behöver Leif Wilehag fundera mer på hur dokumentära och biografiska förhållanden ska litterariseras för att funka som fiktion.
