[140630] Blanca Perea är en spansk språkvetare som överges av sin make för en yngre kvinna. Hon hanterar sin hjärtesorg med att ta på sig ett akademiskt projekt i Kalifornien:
inventera de kvarlämnade dokumenten efter professor Andrés Fontana vid universitetet i Santa Cecilia. Då hittar hon antydningar om att det bland de drygt tjugo katolska missionsstationerna från sjutton-artonhundratalet fanns en bortglömd, tjugoandra. Dess sju gravar från 1827 ligger möjligen i ett skogsområde som hotas av galleriabygge och värnas av miljöaktivister. Bevis för att gravarna ligger på denna plats skulle kunna stoppa bygget och hon söker dem feberaktigt som om boken vore en thriller.
Maria Duenas är universitetslärare i Murcia, på senare år i USA, och doktor i engelsk språkvetenskap. I flödet av spanskspråkiga intervjuer efter första romanen Tiden där emellan 2012 brukar hon betona att det ”inte var meningen” att hon skulle bli författare men att det är roligt med omväxling. Översatta på internet bjuder intervjuerna fantastisk rotvälska: ”Pappers- eller e-bok ?” – ”Enligt. I allmänhet tycker jag att det är mycket trevlig mjuk mössa, är det mycket mer hanterbart. Ebook, för nu, nej. Men allt kommer att komma…”
Även om Duenas brukar förneka ett direkt kvinnligt perspektiv, tycker jag det finns. Kollegan Daniel Carter som är huvudperson i en biberättelse är den som blir upp över öronen förälskad i en spanjorska och kunnat offra sin karriär för kärleken. Dessa avsnitt från Spanien ger också skarpa tidsbilder från francotiden och de är bokens mest levande. Blanca Perea själv är fast förankrad i sin yrkesroll och Carters falskspel för att få forskningen om Fontana utförd gör henne oerhört upprörd och hindrar den spirande romansen.
Pendlingen mellan scenen Spanien och scenen Kalifornien ligger ju nära Duenas egna erfarenheter och ger ett visst liv åt en annars trött och inte så lite kryptisk huvudintrig. Det äts mycket och maten är fräsch eller ofräsch; de små exakta och originella impressioner som är så viktiga för ett romanmaskineri lyser med sin frånvaro. Själva kärnberättelsen må likna någon miljökamp som verkligen inträffat i Kalifornien – men visst har de expropriationslagar där också? Och om sju indianer bodde på platsen några månader 1827 – hur skulle det egentligen kunna hindra ett galleriabygge i världens mest kapitalistiska ekonomi?
Det blir för mycket konstruktion och för lite trovärdig miljö-action.
