[140624] Av alla änglar som figurerar i de monoteistiska religionerna sägs straffänglarna ha den särskilda uppgiften att söka upp och bestraffa den som bryter mot Guds lag. De förekommer också här och var i litteraturen – som i Selma Lagerlöfs Körkarlen, i Karin Boyes dikt Straffängeln talar och hos Viktor Rydberg, som i ett brev beskriver straffängeln som ett väsen av dyster skönhet som ”älskar det goda och hatar det onda men likväl är demonisk i det avseende, att han har en estetisk tjusning av tanken på det storartade i en hopplös och sedan idealen vikit fullkomligt värdelös världs förstörelse”.
Det där sista kan nog för många gälla för ett dagsläge som kan få unga människor att haverera i en svårmanövrerad tillvaro.
Straffängel har så tagits som titel på Teater Actas senaste produktion, vars tema är ungdom och droger och har spelats gångna läsåret i skolor i stadsdelarna Majorna och Linné i Göteborg och ska tas upp igen i höst för turné också i övriga landet. För att ge också övrig publik en chans har man valt att göra två offentliga föreställningar i slutet av juni, varav den andra den 25 juni. Kanske inte den bästa tidpunkt för ändamålet, men vi som tog tillfället i akt en varm junikväll i teaterns lokal i Majorna fick en hel del att tänka på. För det här är en väl så angelägen föreställning i all sin tragikomiska förklädnad.
Acta är nu inte precis den första teatergrupp som velat ge skola och föräldrar draghjälp när det gäller att väcka debatt om och i bästa fall bekämpa droger bland ungdomar. Backa teaters stora projekt Backa on drugs inleddes med föreställningen Utopia 2012 och byggde till stora delar på intervjuer med personer i olika åldrar i närområdet. Teater Acta inleder sin föreställning Straffängel med några inspelade intervjuer, där barn får svara på frågan vad de vill bli när de blir stora. Pjäsen låter oss sedan möta barnen som unga vuxna i 20-årsåldern och då har en hel del gått snett. Flickan som ville bli författare eller politiker har mycket riktigt skrivit en bok, som heter Med ansiktet mot döden och är en självbiografisk berättelse om en amfetaminberoende tonårstjej som befriat sig från sitt beroende. Men verkligheten säger något annat. Pojken som kunde tänka sig bli brandsoldat har blivit rullstolsberoende efter ett base jump som gick fel och tröstar sig med droger och sex. Den faderlöse och modersbundne invandrargossen, som ville att alla människor skulle ha samma värde och bo i likadana hus, råkar ”i all välmening” förse en minderårig flicka med en otestad drog som kan leda till döden. De tre hamnar till sist i något liknande ett dödens väntrum utan att förstå var de är eller om de är döda eller levande. Straffängeln tycks ha gjort sitt.
De här ungdomsödena gestaltas med inlevelse, full energi, rapp dialog och snabba scenväxlingar av fyra skådespelare, varav Anna Lundholm, Actas konstnärliga ledare, som skrivit manus ihop med Elin Frost, spelar författardebutanten Moa. Materialet är delvis dokumentärt på så vis att det bygger på verkliga dagboksanteckningar. Föreställningen är befriad från pekpinnar, har ett tragikomiskt anslag och leker med det parodiska uttrycket av t ex en bokrelease eller vilka fördomar som kan utmanas när det gäller en rullstolsberoende man. Med tanke på de risker som är förknippade med de allt mer okända droger som tycks välla in över marknaden är det ett dåligt tidens tecken att höra att bruket av dem stadigt ökar. Vad en teatergrupp med ambitioner kan bidra med för att motverka missbruket är svårt att säga men den här föreställningen ska väl i första hand ses som en konstnärlig produkt än som en pjäs med anspråk på att kunna förändra världen. Men hoppas kan man ju alltid.
