[140609] Feminismen som idéströmning kom med upplysningen, spelade betydande roll under franska revolutionen. Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter kom 1792, liberalerna Jeremy Bentham och John Stuart Mill hörde till pionjärerna.
Marx satte som bekant klassen före könet men Alexandra Kollontay drev kvinnosaken. Den mer organiserade feminismens ”första våg” hör till det sena artonhundratalet; första kvinnorättskonferensen hölls i Seneca Falls, New York 1848. De brittiska suffragetterna kämpade för kvinnlig rösträtt med civil olydnad inklusive sabotage och hungerstejk. Rösträttsmålet nåddes 1918 och 1928, målet om kvinnors lika rätt till utbildning och egen försörjning nåddes inte under ”första vågen”. Under världskriget kom kvinnor in i arbetslivet men när soldaterna återvände fick de vända om till hemmet. Sverige fick kvinnlig rösträtt 1921.
Också under andra världskriget behövdes kvinnorna i mansdominerade yrken och det blev allt tydligare att de klarade dem utmärkt. Först på sextiotalet uppstod den ”andra våg” av feminismen som krävde total social och ekonomisk jämlikhet, tillgång till preventivmedel som varit förbjudna ännu på femtiotalet och fri aborträtt.
Det talas också om en ”tredje” och de senaste åren en ”fjärde” våg av feminism, vilket visar hur stark genusforskningen växt sig vid universiteten. Definitionerna här relaterar till filosofiska tidstrender: tredje vågen på nittiotalet brukar kallas ”postmodern”. Man kan tala om en reaktion på andra vågens ”universella” syn på kvinnan som överallt och alltid likartat förtryckt, man kan tala om en påverkan från hbt-rörelsen som sett sig utestängd av tidigare feminism. ”Black feminism” talas det också om: hur icke-vita kvinnor lever i både rasmässigt och könsligt förtryck. Denna uppmärksamhet på kvinnor som befinner sig i flera samtidiga förtryckssituationer kallas intersektionalitet och löser ju egentligen teoretiskt alla invändningar att feminister bortser från klassförtryck. Efter en backlash i början av 2000-talet är det nu dags för fjärde vågens feminism: närmande till de religiösa, queerbegreppet, hen-begreppet. Det verkar åtskilligt tydligt att feminismens senaste utveckling har samband med hbtq-rörelsens sensationella framgångar, är en reaktion på dem från ett feministiskt medvetande, kanske ett försök till integrering.
Som vi ser har de flesta feministiska kampmål uppnåtts i demokratiska samhällen och betraktas idag som självklara. Om detta är ”repressiv tolerans” sträcker den sig anmärkningsvärt långt. När övergår Maktens försök att blidka i nedmontering av samma makt ?
Ett annorlunda perspektiv på feminismens svenska historia har Yvonne Hirdman i Vad bör göras ? (Ordfront). Hon står i korsningen mellan akademisk feminism, ”statsfeminism” med alla sina utredningar, delegationer, kommittéer – och gräsrotsfeminism. Hennes tid är den hon själv medverkat i: sextio- till tjugohundratal, med decennierna som ungefärliga måttstockar.
Yvonne Hirdman är professor i historia, särskilt samtidshistoria. Hon lanserade begreppet genussystemet och genuskontrakt för Maktutredningen, där hon var ledamot. Sedan åttiotalet har hon gett ut praktiskt taget en bok om året, oftast inom genusforskning med stora historiska inslag. Hon var också professor vid numera nedlagda Arbetslivsinstitutet men har å andra sidan belönats med Augustpriset för Den röda grevinnan 2010.
På sextiotalet talade man om ”könsroller”, problemet var inte makt utan ”roller” som borde kunna bytas ut genom jämställd uppfostran och utbildning. En enstaka kvinnlig byggnadsarbetare avbildas på omslaget till utländska upplagan av Kvinnors liv och arbete. Bilden är teatral och speglar rollmetaforen, liksom övriga bilder av bokomslag i Vad bör göras? är typiska för sin tids kampmål och teorier om det vi nu kallar könsmaktsordningen. 1969 skrev en arbetsgrupp inom LO/SAP ”Starka skäl finns att göra tvåförsörjarfamiljen normgivande…”, en för sin tid revolutionerande tanke. Gunnar Sträng pressades om sambeskattningen och 1971 infördes särbeskattning.
Sjuttiotalet var Grupp 8:s, Kvinnobulletinens och proggmusikens, men på ett annat plan också Olof Palmes linjetal om ”jämställdheten” (ordet ”jämlik” var upptaget av klasskampsperspektivet) inför SAP-kongressen -72. De ledande frågorna var lönearbete utan diskriminering, daghemsutbyggnad, fortfarande förändrade ”roller”, ökat politiskt inflytande för kvinnor, ändrad skilsmässo- och abortlag. Inom statsfeminismen (läs socialdemokratin vid denna tid) grundades Delegationen för jämställdhet mellan kvinnor och män som efter några år ersattes av en kommitté där alla riksdagspartier ingick. Under familjeminister Camilla Odhnoff infördes föräldraförsäkringen. En poäng hos Yvonne Hirdman är att hon ser ”statsfeminismens” kommittéer och utredningar som faktiska och resultatgivande delar av den feministiska rörelsen även om hon leker med folkliga slogans om dem som avlednings-manövrer. Så är det naturligtvis: särbeskattningen ändrade verkligen något, föräldra-försäkringen ändrade samhället.
Åttiotalet kallas ”underbart”, paradoxalt nog för att en borgerlig regering saknade socialdemokratins hämningar mot att lagstifta på arbetsmarknaden mot LO:s tidiga protester. Daghemmen byggdes ut, föräldraförsäkringen likaså, KD:s tankar på att ersätta den helt med vårdnadsbidrag föll inom den borgerliga regeringen. Sakerna lunkade helt enkelt på i stort enligt socialdemokratiska riktlinjer. Yvonne Hirdman är socialist men sannerligen ingen partigängare. Märkligt att Alliansregeringen inte insett fördelarna med ett Arbetslivsinstitut, som alibi, med henne i spetsen !
Nittiotalet då, med ”tredje vågen” och insikten att det fanns människor som på olika sätt trotsade de traditionella ”könsrollerna” och förtrycktes för det ? Kvinnoforskningen hade gått in i Maktutredningen, bl.a med Hirdman själv. Begreppet ”könsroll” sorterades ut som alltför undvikande. Det mer konfronterande och maktfokuserande ¨genus” eller ”gender” infördes efter brittisk modell. ”Genus” är mer ”symbiotiskt” än ”roll”, mer genomträngande och formativt. Det står för en mer konfrontativ hållning med den manliga makten i centrum, det man tidigare velat undvika.
Propositionen Delad makt – delat ansvar är faktiskt signerad Bengt Westerberg och påverkades av denna förskjutning av perspektivet. Men här påpekar Hirdman för första gången hur det vid sidan av den teoretiska utvecklingen dyker upp en motverkande kraft: nyliberalismen, dess attack mot kvinnornas stora arbetsplats offentliga sektorn och suggestionen av en ”tärande” roll för dessa kvinnor till skillnad från privata sektorns ”närande”. New Public Management nämns, som skulle göra offentlig sektor förment effektivare, billigare och mer marknadsanpassad. Inom jämställdhetsarbetet liksom i övrigt talade politiken med kluven tunga: en tillsynes radikal, akademisk grundtext i utredningar och förslag, en nyliberal förgrundstext som attackerade kvinnornas främsta arbetsplats.
Där någonstans är vi också idag och där finns väl även en förutsättning för feminismens återuppvaknande: dagens politiker hävdar feministiskt tankegods men motverkar i sak kvinnors arbetsmöjligheter med brasklappen att de ju alltid kan bli egna företagare.
I denna korseld av politisk verkanseld och nivåer av feministisk strävan står Yvonne Hirdman, medveten, självständig, omutlig. Och med en liten liten räv bakom örat.
