[140604] Resurserna till välfärden ökar men det finns ett undantag, åldringsvården. Där planar resurstilldelningen ut medan antalet äldre i behov av olika former av stöd ökar. Det här går inte ihop.
I själva verket finns här ett politiskt sprängstoff som är så svårhanterligt att politikerna helst undviker det. I sin bok Folk dör här diskuterar journalisten Thord Eriksson problematiken kring äldrefrågorna med en rad infallsvinklar, från hur det är att vara anhörig till en gammal människa i behov av vård till den bristande politiska handlingsberedskapen inför den kanske mest brännande socialpolitiska framtidsfrågan.
Den så kallade Caremaskandalen satte onekligen åldringsvården i ett medialt debattfokus och kom att leda till att så gott som all uppmärksamhet kring vården av äldre koncentrerades till frågan om ”vinster i välfärden” som den stående och slående formuleringen kom att lyda när äldreproblematiken äntligen fick en plats i samhällsdebatten.
Thord Eriksson skrev om Caremaskandalen i Dagens samhälle efter att ha gjort en del egna efterforskningar om vad det faktiskt var som hänt och hur bakgrunden såg ut. Han fann att äldreboendet Koppargården som det privata Carema drev tidigare, under kommunalt huvudmannaskap, varit tungt belastat av problem. Kommunen vidtog olika åtgärder men fick ingen ordning på det överdimensionerade och svåradministrerade äldreboendet. För kommunen blev det en smart lösning att låta Carema överta driften, och nu är Thord Erikssons poäng att de usla förhållanden som rått på boendet var på väg att förändras till det bättre. Alltså, man kan vara ideologisk och principiell motståndare till att vård ges i privat regi av vinstdrivna företag, men det följer inte med automatik att den vården blir sämre.
Parallellt med diskussionen om förhållandena på Koppargården berättar Thord Erikson om hur hans far flyttar in på ett åldringsboende i Köping. Det blir en mycket personlig redogörelse för hur man som nära anhörig upplever både det sorgliga i att bevittna hur en avhållen närstående blir mer och mer hjälplös och beroende av andras omsorg och hur man reagerar på de förhållanden som råder på den institution där denne flyttat in. Det visar sig att äldreboendet Hagaberg, som drivs i kommunal regi, har många brister, men inte av den arten att de kan ge upphov till mediala skandaler.
Thord Eriksson kritiserar hur medierna förhåller sig till de här viktiga frågorna och anser att de regelmässigt hänger upp sig på och till och med jagar de enstaka skandalerna som kan skapa rubriker och indignationsstormar medan man är uppseendeväckande dåliga på att belysa de långsiktiga problemen, både när det gäller vården som sådan och dess strukturella och ekonomiska förutsättningar. Det är klassisk mediekritik, medierna brukar kritiseras för sitt kortsiktiga intresse och sina hårda vinklar på sensation och skandal. Men när det gäller åldringsfrågorna tycker jag att han har rätt i sitt hårda omdöme. Det verkar som om medierna har liknande svårigheter som politikerna med äldrefrågorna, en slag beröringsskräck som kan hänga samman med hur stort problemet är och hur kontroversiella de eventuella lösningar som kan finnas är.
Två huvudlinjer har utkristalliserat sig inför framtiden. Den ena bygger på tron att förbättrad folkhälsa, ny teknik och bättre resursutnyttjande ska vara tillräckligt för att bereda den allt större delen åldringar i befolkningen den vård och omsorg de kan behöva. Enligt den andra huvudlinjen måste man räkna med att de äldre kommer att få betala för sig. Ett basutbud av service kan samhället tillhandahålla, men allt därutöver, extra dusch, bättre mat, promenadsällskap, måste kosta extra. Frågan är hur det blir med skattesystemets legitimitet när folk har vetskap om att det inte räcker till för att trygga ålderdomen på en god nivå och att man måste ha en rejäl slant sparad för att kunna ha råd med en sådan dräglig ålderdom.
Ja, här borde en intensiv debatt föras, det är bråttom om man vill hitta acceptabla lösningar (i den mån sådana finns). Thord Erikssons bok kan bli en god utgångspunkt för en sådan debatt om den får den uppmärksamhet den förtjänar.
En mer personlig reflektion som Thord Eriksson gör tycker jag är värd att nämnas. Hans pappa dör, och han funderar, som man gärna gör i det läget, på om det varit något han kunnat göra för att förbättra faderns livskvalitet under tiden på äldreboendet. Och han kommer fram till att han borde sett till att hans pappa kunnat behålla den hund som hans fru och han haft tillsammans. När hon dog trodde sig inte fadern om att kunna ta hand om hunden på ett bra sätt. Det var en älskad hund, och många som inte har någon liknande relation till djur tycker ju att det är lite löjligt eller patetiskt med denna kärlek till ett husdjur. Men det känslomässiga bandet finns där, och nog är det roligare för en ensam människa att vakna på morgonen om där finns någon som blir oreserverat lycklig för att man gör det. Att ge sitt djur mat och vatten och ha en varm kropp att klappa medan man ser på tv på kvällen är onekligen anspråkslöst, men ändå så väldigt mycket bättre än att bara vara ensam och beroende.
Thord Eriksson tänker sig att det inte borde varit så svårt att hitta någon som kunde gå ut med hunden mot ersättning eller att han själv kanske kunde gjort sig det besväret. Bra tänkt tycker jag som haft hund i många år och gärna vill fortsätta med det.
