[140603] Det är hundra år sedan första världskriget bröt ut. Krig kan skildras på många sätt – här ligger fokus på hur man får folk att vilja offra sina liv.
Någonstans under 1800-talet ändrade krigen karaktär ännu en gång. Tidigare ställdes soldaterna upp på led och fungerade som rörlig köttmur mot en annan köttmur. Stod man i främsta ledet var det närmast säkert som amen i kyrkan att man skulle dö. Frågan var bara från vilket håll kulan skulle komma; framifrån eller bakifrån.
Under 1900-talet blev krigstaktiken mer dynamisk och rörlig och hela befolkningen indragen i de väpnade konflikterna. Krigsviljan blev en faktor att räkna med och krigspropaganda ett allt viktigare instrument för att få medborgarna att ställa upp och att helst göra det med hängivenhet. Ett av de tydligaste exemplen är mobiliseringen till Nazitysklands krig.
Den store arkitekten bakom nazisternas retorik och propaganda var Joseph Goebbels. Som Lars Ericson Wolke skriver är det viktigt att propaganda upplevs som trovärdig för att bli effektiv. Utan rimlig grad av trovärdighet faller all propaganda platt till marken. Goebbels behärskade propagandans instrument till fullo. I en tid när kollektivet var en social kraft att räkna med iscensatte han exempelvis mäktiga massarrangemang vid partidagarna i Nürnberg. Alla som varit på en publikdragande idrottstävling vet hur lätt man faller in i folkmassans eufori.
Nazisternas retorik var ofta nostalgiskt återblickande men deras instrument låg i teknisk framkant. Radion utnyttjades till fullo, Goebbels själv insåg filmens genomslagskraft. Det sparades inte på krutet när regissören, filmaren och tidigare dansaren Leni Riefenstahl skildrade både partidagar och de olympiska spelen i Berlin. Även televisionen lade man ner en hel del pengar på. Trots att antalet TV-mottagare inte var särskilt många, hade man utsändningar en bit in på 40-talet.
Mycket av propagandan under 1900-talet har skildrats i olika sammanhang och känns därför lite bekant. Men hur fungerar propaganda idag? Vem minns inte hur USA:s utrikesminister Colin Powell höll upp en förpackning med anthrax som bevis för Saddam Husseins grymma regim. I boken skriver David Bergman om psykologisk krigsföring under första gulfkriget, riktad mot de irakiska soldaterna. Radion visade sig fungera som ett effektivt vapen. Intervjuer med soldater under och efter kriget visade att lyssnandet var ganska stort. Även gamla ”hederliga” flygblad var effektiva, där amerikanerna instruerade hur de irakiska soldaterna skulle ge sig utan att bli skjutna. Med hjälp av flygblad som självroterade och blev till propeller, kunde flygblad spridas över stora områden.
Den som letar efter propagandans anatomi får se sig om efter annat. Boken är mer beskrivande än analyserande. Dess stora behållning är trots allt bildmaterialet – fotografier och skickligt reproducerade propagandaaffischer.
