[140530] 
Olof Frånstedt var under tolv år, från 1966 till 1978, chef för det svenska kontraspionaget. Om den här tiden skriver han memoarer, en första del kom förra året och handlade om spionfallen Stig Wennerström och Stig Bergling.
Nu kommer en andra del, och här står två av sjuttiotalets hetaste skandaler i centrum, IB-affären och bordellaffären. Sinsemellan mycket olika, men i ett avseende påminner de om varandra, båda är djupt komprometterande för den socialdemokratiska partiledningen.
Lång tid har förflutit, men det har ändå sitt givna intresse att ta del av Olof Frånstedts insiderskildringar av förloppen. Kontraspionaget var vid den här tiden en avdelning vid Säkerhetspolisen, som enligt Frånstedt ständigt plågades av vad Informationsbyrån, IB, hade för sig. IB var en verksamhet som till skillnad från Säpo inte hade sin verksamhet reglerad i lag och förordning, trots att den hade anknytning till den militära underrättelsetjänsten. Detta hade varit en omöjlig ordning om inte IB också varit styrt av den socialdemokrati som tycktes närmast omöjlig att rösta bort från regeringsmakten.
IB leddes av en Birger Elmér, som var personligen bekant med Olof Palme sedan de i början femtiotalet varit arbetskamrater vid den militära underrättelsetjänsten. Verksamheten gick ut på att kartlägga vänsterpolitiskt aktiva och personer inom till socialdemokratin knutna delar av det svenska organisationslivet. Vänsterpolitiskt orienterade inom fackföreningsrörelsen registrerades, och Olof Frånstedt lämnar i boken ut ett material som tidigare varit okänt och där omfattningen av IB:s kartläggning visas, och vilka absurda bedömningar som gjordes när det gällde människors demokratiska tillförlitlighet. Ledamöter av en konsumförenings medlemsråd kunde till exempel registreras som eventuella säkerhetsrisker när den militära sidan av IB letade bland subversiva element. Fackföreningsfolk som råkade uttala kritik mot socialdemokratin kunde registreras som politiskt opålitliga och tänkbara omstörtare av den knäsatta socialdemokratiska samhällsordningen.
IB hade runt åttahundra informanter i ett väl utbyggt och hierarkiskt system som grep över hela landet. När IB:s existens avslöjades av Peter Bratt och Jan Guillou i tidningen Fib/Kulturfront utbröt ett enormt rabalder, där inte minst regeringens dementimaskin gick för fullt. Att Bratt och Guillou ställde inför rätta och dömdes för spioneri är en rättsskandal som är mycket belastande för Sveriges rättssystem, och Olof Frånstedt anser att de bör söka resning i målet, han är förvissad om att de skulle frikännas. När det gäller Jan Guillou är han annars ganska syrlig. Guillou var ju under fem år agent åt den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB, och tog emot en del pengar för upplysningar som kanske inte var jättehemliga, men det var förstås enormt omdömeslöst av Guillou att över huvud taget sylta in sig med KGB. Jan Guillous förklaring att det var fråga om ett journalistiskt projekt avfärdar Frånstedt som en ren efterhandskonstruktion.
Nr det gäller säkerhetspolitiken är Olof Frånstedt mycket uppriktig i fråga om Sveriges förhållande till Nato. Det var inte fråga om annat än att Sverige skulle samarbeta med Nato vid en eventuell konflikt mellan Natoländerna och Sovjet. Svenska flygplatser byggdes ut för att passa Natos flyg och samarbetet när det gällde signalspaning och annat informationsutbyte var omfattande. Frånstedt berättar om det svenska kontraspionagets nära relationer med CIA i USA och de brittiska underrättelseorganisationerna MI5, MI6 och GCHQ. Regeringen var införstådd med detta, men Frånstedts samarbete med israeliska Mossad ville man hålla sig på armlängds avstånd ifrån. I dag, när Rysslands interventioner i Ukraina och uppskruvade tonläge mot västländerna utlöst en debatt om Sveriges försvarsberedskap är nog situationen ungefär densamma, man räknar med Nato, och det ställer ju den neutralitetspolitiska doktrinen i en närmast patetisk dager. De politiker som med emfas förfäktat den genom decenniernas lopp har inte trott på den. Det är inte utan att man måste erkänna att de som förespråkar en svensk anslutning till Nato har logiken på sin sida.
Bordellaffären inleddes med att en ung kvinna, Susanne, greps för narkotikabrott och prostitution. Det visade sig att bland hennes kunder fanns justitieminister Lennart Geijer, vilket inte ledde till några vidare åtgärder. Susanne fick ett kortare fängelsestraff, och när hon kom ut fortsatte hon att mot betalning ha regelbundna sexuella kontakter med Geijer. Samtidigt började en större härva nystas upp runt den så kallade bordellmamman Doris Hopp, som egentligen inte bedrev bordellverksamhet men däremot koppleri genom att förmedla kontakter mellan prostituerade och kunder. Åter dök Lennart Geijer upp i ett prostitutionsfall, och tillsammans med honom ett stort antal andra män, framför allt i Stockholms kändisvärld men också politiker och höga tjänstemän.
Att landets justitieminister hade kontakter med prostituerade som bland sina kunder också hade utländska diplomater gjorde affären till en angelägenhet för säkerhetspolisen som underrättade statsministern om hur det förhöll sig och fick intrycket att Geijer skulle avpolletteras. Så blev det inte, vilket är synnerligen anmärkningsvärt. Det borde varit självklart, men hade givetvis också inneburit ett erkännande av att en olämplig person fått en central regeringspost. Dessutom kan man nog inte bortse från möjligheten att Geijer skulle kunna kompromettera andra, både riksdagsmän och folk i förvaltning och näringsliv.
Olof Frånstedt visar med vilken konsekvens huvudåklagaren i målet Eric Östberg undviker att på något sätt dra in de prostituerades kunder i utredningen, och det syns mellan raderna att Frånstedt misstänker att också högt uppsatta representanter för rättsväsendet hört till kundkretsen. Annars ägnar han mycket uppmärksamhet åt med vilken svinaktighet de prostituerade behandlades i pressen. Medan kunderna, med vissa undantag då, slapp schavottera i tidningarna blev kvinnorna, också de minderåriga, uthängda med namn och personnummer.
Det är många personer som passerar förbi i Olof Frånstedts memoarer. Han tycks stå på någorlunda god fot med de flesta, men det finns en han intensivt ogillar, Hans Holmér, polischefen i Stockholm som lyckades sätta sig själv som spaningsledare efter mordet på Olof Palme. Holmér beskrivs i boken som en inställsam och falsk skitstövel, helt oerfaren och inkompetent när det gällde praktiskt polisarbete.
När det gäller mordet på Olof Palme har Olof Frånstedt en intressant upplysning att komma med. Några år före mordet blev han uppsökt av en kvinna, ”Barbro”, som berättade för honom att hon satt i ledningen för en grupp privatpersoner som bedrev spaning på ”vänsterelement”. Nu ville hon klargöra för säkerhetspolisen att gruppen fanns och begära att polisen skulle lämna dess medlemmar i fred om de fick syn på dem när de utrustade med kommunikationsutrustning ”spanade” på politiskt misshagliga figurer på stan.
Det underliga är att Frånstedt inte omedelbart varnar ”Barbro” för att sådan privat polisverksamhet och åsiktsregistrering är otillåten och helt i strid med det demokratiska samhällets grundprinciper. Han låter tydligen saken vara, men medan Palmeutredarna trampar runt i de villospår som Holmérs fantasier lägger ut så förekommer det en del uppgifter om att personer med walkie-talkies varit synliga runt mordplatsen. Olof Frånstedt undrar om det inte kan ha varit ”Barbros” privata politiska milis som varit i farten. Han misstänker dem inte för mordet, men de skulle ju kunna ha gjort iakttagelser. Vem vet förresten, bara förekomsten av sådana grupperingar som skulle kunna betrakta Olof Palme som en säkerhetsrisk är bekymmersam. Kanske ligger det något i Leif GW Perssons mumlande misstanke om att mordet begicks av en organiserad grupp Palmefientliga personer med spanings- och kommunikationsresurser och försänkningar inom militär och polis.
Olof Frånstedts memoarer kompletter alltså i en del intressanta avseenden det som redan är känt kring sjuttiotalets stora politiska och rättsliga skandaler, vilket gör dem läsvärda om man intresserar sig för vårt lands moderna historia.
