[140526] Av någon anledning har Stephan Mendel-Enk genrebestämt sin nya bok som noveller. Han har naturligtvis rätt att kalla sina texter vad han vill, men med det som traditionellt utmärker den litterära genren noveller har de mycket litet eller inget alls att skaffa.
Det är tråkigt, för det förstärker ett intryck av att boken inte är särskilt genomtänkt vare sig som verk eller till sin verkan. Meningen med jobbet handlar om hur ”vi” har det på arbetet, förhåller oss till arbetslivet och relationer på arbetsplatser av olika slag, huvudsakligen administrativa förstås, det ges ju inte så mycket utrymme till underliga och satiriserbara aktiviteter på industriella eller andra strikt reglerade arbetsplatser som inom vården.
En tandläkarhistoria finns här dock, och då handlar det om en kvinna som nonchalerat tandvården länge därför att livet som heltidsjobbande trebarnsmamma tagit all tid i anspråk. Med molande värk uppsöker hon den iranskbördige doktor Farzadeh, och ser man på, utbryter inte en eldfängd erotisk relation med heta aktioner på olika platser i den kliniska miljön, ofta involverande diverse tandläkarattiraljer som sadomasochistisk stimulantia. Det är inte ett dugg roligt.
Och så där går det på, efterlunchslöhet, idiotiska ergonomiska hjälpmedel, träslöjdslärarförbundets förslag på lag om skinnväst, hur föräldrar som hemskolar sina barn ska kunna övertyga skatteverket om att en 62 tums HD-tv är ett utbildningsmaterial. Det är fortfarande inte roligt.
Stephan Mendel-Enk har skrivit två mycket bra böcker, Med uppenbar känsla för stil, en uppgörelse med en förljugen mansbild och Tre apor, en fin liten släktroman, både gripande och varmt humoristisk. Varför han gör detta magplask är alltså svårt att begripa, han borde ju själv kunna ha sett att han löper en uppenbar risk att i stället för att driva med etablerade fördomar kommer att framställa sig själv som tröttsamt fördomsfull. Och det kan ju knappast ha varit avsikten.
Jag är övertygad om att Stephan Mendel-Enk verkligen avsett att få läsaren att upptäcka och ifrågasätta förhållanden som kan göra att livet på jobbet upplevs som tråkigt och meningslöst och därigenom också kanske kunna förbättra sin jobbtillvaro en del. Synd att det inte funkar.
En ”novell” är i form av en mailväxling mellan två kvinnliga anställda på ett stort teleföretag. Jag vet inte om namnet är så noga angivet för att skapa en känsla av autenticitet eller om det rör sig om något slags content marketing, men hur som helst äger ett meningsutbyte rum, som kretsar kring hur den ena kvinnan framställs i ett presentationsmaterial som den andra tagit fram.
Det dröjer inte länge förrän giftet dryper mellan raderna, medan sockriga formuleringar glider fram på dem. Det dröjer heller inte länge förrän tre kategorier argument utkristalliserar sig. Det handlar om övervikt, ålder och sexuell frustration. Och det vet väl alla att det är just så det låter när kvinnor blir oense i arbetslivet. Eller hur?
