[140524] 
”Mannen de sköt i gränden dog för sent” – så börjar Fredrik T Olssons debutroman, Slutet på kedjan, en action-späckad gröna-lund-tur genom Europa. Lagom internationella namn (boken är såld till 25 länder, filmrättigheterna till Warner Bros.). Extremt fantastiska konspirationer från landet som gav er sexkantsnycklar till möbler.
Fredrik T Olsson debuterar visserligen som romanförfattare, men har skrivit manus i många år och uppträder som standup-komiker. Första gången jag såg honom, på Big Ben i Stockholm, skojade han bl a om Stockholms absurda bostadsbrist. Punchen, slutklämmen,”jag har klivit in i hissar och kommit på mig själv med att tänka ’den här var inte så jävla dumt planerad'”. Hela stockholmspubliken skrattade. Applåder. Den kvällen på Big Ben hade säkert 2-3 komiker innan skojat om bostadsbrist i Stockholm. Fredrik T Olsson kokade ner oro över hemlöshet till en mycket kort mening. Slutet på kedjan har samma proffsiga touch.
Ganska många författare har försökt trixa ihop ett spänningsmanus på 4-500 sidor men den här författaren har nog mer förstahandskänsla av hur det känns om ett manus inte fungerar än de flesta. Och slutet på kedjan fungerar. Skrattar man högt? Nej, det är inte komedi, däremot vänder man blad som besatt. Och i traditionell bladvändarskola får vi omväxlande följa olika personer, och innan varje perspektivskifte någon form av cliffhanger. En följetong-inne-i-romanen, perspektivskiften i raketfart, ofta inte i hela kapitel utan bara längre stycken. Från misslyckat självmordsförsök, till kidnappning, till medicinskt mysterium, kryptografi. Deckarintrig varvad med relationsintrig, varvad med fler personers bakgrunder, allt mot en fond/övergripande dramatisk båge av Jättegåta-med-Extrema-Konsekvenser.
Är jättegåta en bra idé? Slutet på kedjan har en – t om i post-Dan Brown-tider – ovanligt fantastisk jättegåta. Som ryggen på boken säger: ”När de säger att det kommer en dag imorgon också. Tro dem inte.”
På ett manusteoretiskt plan är en jättegåta är inte helt okomplicerat. Ska den lösas?
Som så mycket i mainstream-spänning har slutet på kedjans jättegåta (och vidhängande jättekonspiration) drag av både storpolitik och science fiction. Science fiction biten känns pigg, precis när det vänder i början och historien tar ny fart, svindlade världen till och jag fick en god sense-of-wonder upplevelse. Sen följs inte jättegåtan upp av en jätteförklaring, och det är frustrerande (att storpolitiken inte fördjupas mer känns dock bra). Distraktion istället för lösning är ett klassiskt manusknep men ibland känns det som ganska många tallrikar balanserar på sina pinnar. Men OK, oftast är tallrikar på pinnar bättre än svar på frågor (den som tvivlar kan se om sista säsongen av Lost).
Så om jättegåtan drar in läsaren i historien är det balansen i manus, timingen mellan skiftena som håller en kvar. Och kom ihåg hissskämtet: hissen var ”… inte så jävla dumt planerad”. Författaren sa inte ”här kan man bo”. Den typen av fingertoppskänsla finns det gott om. Många spänningsromaner har ”ensamma huvudpersoner”, men ensamheten här görs mer specifik genom huvudpersonernas försök att bryta den. Jättegåta till trots, slutet på kedjan lyfter i återberättandet av hur personer kom att träffas, detaljerna i deras dialog. Och om bladvändandet tog mig genom boken var det oneliners och relationsobservationer som gjorde att jag stannade upp och läste, inte bara blädderkollade lösningen på Jättegåtan.
I raketfart med extra allt; den Sorgsne Huvudpersonen, de Modiga Kvinnorna, Jättegåtan, huvudpersonens Unika Förmågor, men mest jag faller nog mest för de personliga glimtarna av direkt tilltal, som på första sidan: ”Ska man ljuga ska man hålla sig till sanningen”.
Slutet på kedjan var högoktanig bladvändare, minst lika spännande blir det att se vad Fredrik T Olsson skriver härnäst.
