[140522] ”Järnvägen har i 25 års tid varit en lekplats för okunniga politiker” sade Ulf Adelsohn innan han fick sparken som ordförande i SJ:s styrelse för tre år sedan.
Han är uppenbarligen mycket stolt över diagnosen för han återkommer till den flera gånger i sin memoarbok Med liv och lust. Jag tycker han har rätt att vara stolt, men han kan ju också ha anledning att begrunda sin egen roll och betydelse för det genomslag för marknadsfundamentalismen som lett till den bisarra uppsplittringen av det gamla Statens järnvägar i ett otal egendomliga företagskonstruktioner, som dessutom genom ännu mer bisarra leasingförförfaranden avhänder sig sina uppgifter.
Den senaste galenskapen på området, att Trafikverket i sina kostnadskalkyler missat att kontaktledningar går i två riktningar, vilket öppnat en avgrund som kan svälja 20 ofinansierade miljarder bekräftar dock med all önskvärd tydlighet att Ulf Adelsohn fått rätt, det visar också att den regering som han själv bedömer som den mest kompetenta Sverige haft på det här området visar en närmast monstruös brist på kompetens – eller ska man bara betrakta det som ytterligare ett utslag av de nyliberala marknadstalibanernas fanatiska övertygelse om egennyttans effektivitet som drivkraft för utvecklingen.
Hur som helst, Ulf Adelsohn har en skiftesrik och intressant bana bakom sig, väl värd att ta del av för den som intresserar sig för svensk efterkrigshistoria med tonvikt på det politiska livet. För de flesta är nog Ulf Adelsohn fortfarande mest känd som partiledare för Moderata samlingspartiet och i samband med det de försök till förnyelse av partiets valstrategi som tog sig uttryck i att man anammade ett presidentiellt förhållningssätt till partiledaren enligt amerikanskt mönster och bedrev valkampanjer som skulle likna amerikanska rallyn med massmöten på idrottsarenor.
Ofta har dessa kampanjer på 1980-talet framhållits som helt misslyckade, och lite löjliga, men det gick inte så illa för Moderata samlingspartiet under Adelsohns tid. Det som inte gick var att åter bilda en borgerlig regering. Tiden som partiledare blev jämförelsevis kort, fem år. Ulf Adelsohn var en ung partiledare och fortfarande småbarnsförälder. Han är också en utpräglat resultatorienterad person, som snart började vantrivas när han inte kunde ingripa i hur landet styrdes. Han hade suttit i regeringen som kommunikationsminister och vant sig vid att ha makt att påverka och besluta.
Ulf Adelsohn föddes i Stockholm 1941 i en gediget borgerlig familj med polsk-judiska rötter. Familjen var dock helt sekulariserad och glädjande nog behövde man aldrig uppleva några antisemitiska påhopp eller tillmälen. Detta var ju också långt före de internetbaserade kloakmediernas tid. Ulf blev jurist som sin far och styrdes in på den politiska banan genom sitt engagemang i Moderata studentförbundet. Efter ett antal år i Stockholmspolitiken, bland annat på den tunga posten som finansborgarråd, tog han steget över till rikspolitiken där han började synas under de borgerliga regeringarnas tid på 1970-talet.
Självklart kommer en mängd omdömen om personer att fällas i en bok av det här slaget, och jag tycker nog att Ulf Adelsohn gör sitt bästa för att se både sina politiska meningsfränder och sina motståndare i så positiv dager som han kan. Det enda riktigt tydliga undantaget är Olof Palme. Ulf Adelsohn har inget gott att säga om Palme, och det var nog så att Palme inte heller hade några högre tankar om Adelsohn, som han förmodligen såg som en ganska okunnig och visisonslös borgargamäng, van att flyta ovanpå och utan djupare politisk insikt.
Andra ledande socialdemokrater som Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt behandlas med respekt och sympati, och tydligen har personliga vänskapsband vuxit fram mellan de gamla kombattanterna. Ibland slirar Adelsohns omdöme, kanske inte när det gäller värderingen av personer, men om hur man bör uttrycka sig när man skriver om dem. Om centerns borgarråd i Stockholm Paul Grabö skriver Adelsohn att ”…han var agronom, liten, rund och med hög ansiktsfärg, nog begiven på starka drycker.”
Att skriva att någon ”nog” är begiven på starka drycker är värre än att skriva rent ut att så var fallet – om det nu var det.
Ulf Adelsohn är som bekant gift med kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth, vilket bland annat betytt att han följt med henne på resor till större idrottsevenemang. Han påpekar hur noga han är att betala sådana resor själv. Det är givetvis hederligt och rätt. I sammanhanget för han också en diskussion om mediernas roll i en politikers liv. Även här är han generös, till exempel framhåller han kommunisten Lennart Lund på Göteborgs-Posten som en skrupulöst noggrann och ärlig journalist, som aldrig jobbade med dold agenda för att komma åt en misshaglig politiker. Raka motsatsen är Dagens Nyheters Thomas Michélsen, som tydligen jagat kvitton i Adelsohns redovisningar utan att trots sina illvilliga avsikter kunna hitta något anmärkningsvärt.
Så framträder Ulf Adelsohn som en rättskaffens och strävsam man, en god representant för traditionell svensk politisk samarbetsanda och pragmatism. Jag önskar att han varit något mindre nöjd med de förändringar av SJ han som ordförande var med om att driva igenom, till exempel införandet av ett biljettsystem som systematiskt missgynnar folk som inte kan sitta vid datorn dagtid och bevaka biljettsläppen och de många, ofta äldre, som inte har tillgång till dator alls. Han framhåller infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd som ett partiledarämne. Svårt att tänka sig efter de återkommande skandalerna inom hennes politiska fögderi.
