[140522] Inte i år, men väl för ett par år sedan framträdde Tore Berger med en enastående ballad om en enastående (socialdemokratisk) politiker, Richard Sandler. På Teater Albatross’ poesifestival, återigen.
Politiker, förresten: en enastående kulturpersonlighet snarare. En bildningspionjär, en man med alla slags färdigheter och nationella och internationella uppdrag – hur många vet längre vem Richard Sandler var?
Eller vad politik är?
I söndags sade avgående kulturchefen för Svenska Dagbladet Daniel Sandström i radio, att den intellektuelle inte längre åtnjuter respekt i debatten. Man skall inte glömma, att så har det inte alltid varit.
Det är sådant man tänker på i förbindelse med samtalen som förts under årets Dans & Teater Festival, ett par av dem riktigt bekymmersamma samtal, präglade av historielöshet och begreppsförvirring, i smärtsam avsaknad av just – bildning.
Genom utvecklingen i Europa har begreppet ’rasism’ aktualiserats för att beskriva motreaktioner som drivs till sin spets. Men rasism betyder, att man betraktar en människa av annat ursprung som obildbar och/eller radikalt annorlunda en själv av rent biologiska skäl.
Det var för ett hundratal år sedan fortfarande en vanligt förekommande uppfattning (baserad på dåtida kliniska mätningar) runt om i världen, men i dag omfattas den lyckligtvis av mycket få.
Främlingsfientligheten vi iakttar i de snabba förändringarnas spår är något helt annat och har utvecklat olika former av folkrörelser, som man omöjligt kommer åt om man inte är beredd att se karaktären av de faktiska problem som orsakat dem.
Man möter dem definitivt inte med mot-rasism eller genom att sätta en giftstämpel på var och en av annan uppfattning än en själv. För vad skall man annars kalla filmkonsulent Baker Karims uttalande, att en svensson-film som Sune i Grekland är nazistisk, typ Leni Riefenstahl? Plötsligt går det upp för en, hur viktig Ruben Östlunds Play är, för där bara satt alla och lät en sådan grotesk förolämpning passera.
Frida Röhls exempel på en stor konstnärlig upplevels hon haft var också betänklig, när hon pekade på en scen ur från filmen om Malkolm X. En vit kvinna kommer fram och frågar vad hon kan göra för att bistå hans kamp och får svaret: nothing.
Den ökade militansen inom den svarta rörelsen i USA attackerade (mördade? Kings sista tal visar att han var väl medveten om vad som väntade honom) Martin Luther King och hans icke-våldsrörelse, men det var den som förändrade samhällsstrukturerna på lång sikt, ett faktum som inte bör glömmas bort i de kittlande slagordens eufori.
Röhl gav också ett annat exempel på ”konstnärlig” insats, när hon påstod att HBO-serier (t.ex. The Wire) av manipulativa skäl kvoterar in homosexuella karaktärer i handlingsförloppen.
Inte särskilt konstnärligt korrekt, enligt min uppfattning. Lyckligtvis korrigerade mångsysslaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli dylika attityder med en långt mer realistisk utblick, vilket var hoppingivande.
På samma sätt uppstod direkt obehagliga stämningar i samtalet mellan Arne Ruth och Lars Anders Johansson från Timbro. Den senare utsattes för hån och oförskämdheter, av den enda orsaken att han representerade en motpol till den statsorienterade kulturpolitik som varit förhärskande sedan 1970-talet och sannolikt skapat fler kulturbyråkrater än konstnärer.
Man bör då minnas, att Sverige på den tiden var, om inte en enparti-stat så i vart fall ett enparti-samhälle. Det socialdemokratiska maktinnehavet hade förvandlats till en alltdominerande politisk identitet som fullständigt blockerade för tankegångar av annan karaktär.
Skapandet av Timbros tankesmedja var i den situationen inte bara något naturligt, det var nödvändigt och är det fortfarande.
Att inte i ett fritt och respektfullt samtal kunna väga för- och nackdelar med ett statligt kontrollerat och ett marknadsstimulerat kulturarbete är illavarslande. Utfall av Ruths typ borde inte stått okommenterade från moderator Gabriella Ahlströms sida. Det hade varit hennes uppgift att styra upp atmosfären till anständig nivå.
Förenklingar och felaktigheter av den här typen är farliga. För om man inte vill ta in orsakerna till reaktioner av olika slag har man också frånhändat sig redskapen för att bekämpa det man anser hamnar fel. För främlingsfientlighet och rädsla för förändring är naturligtvis svaghetstecken som tyder på osäkerhet i den egna identiteten. Ingen bra utgångspunkt för goda lösningar.
Allt i allt känner man sig stå inför en mur av ensidigt tänkande, som inte har någon som helst relevans för det konstnärliga skapandet, som står lika ensamt som förut, det gav ett antal föreställningar också bevis för.
Jag vet inte hur en sublim skapelse som Raimund Hoghes I remember hade kunna ta sig igenom alla dessa kvoteringsfilter, men den bjöd tveklöst på festivalens starkaste upplevelse.
Hajpade The Party av Krétakör hade klarat sig, men till vilken nytta? Den var ett av alldeles för många exempel på ren amatörnivå i årets festivalföreställningar och det hade varit långt viktigare att få exempel på framstående konstnärligt arbete från dagens Ungern.
För naturligtvis finns det.
Kettly Noël, som prisbelönades för sitt sociala arbete, presenterade också en föreställning som inte levde upp till de kvalitetsambitioner en festival bör ställa och Maria Hassabis Premiere var så usel att ordet skandal låg på lut.
Skall en festival då nödvändigtvis ha så stora konstnärliga krav? Finns inte andra skäl för att visa ett arbete? Svaret på den senare frågan är entydigt nej. Det är festivalers självklara målsättning, att skapa forum för ökat medvetande om konstnärlig kvalitet och föra diskussionen till en högre nivå.
En snabb jämförelse med filmfestivalen i Göteborg säger en del. Den senare har år efter år ett utbud på topp med en entusiastisk publiktillströmning. Och det är kanske det viktigaste argumentet för, att något gått snett i Dans & Teater Festivalens intentioner: den glesnande publiken.
Som följaktligen gick miste om långt ifrån utsålda pärlor som tidigare nämnda Hoghe, Rabih Mroués Riding on a cloud, där han bearbetar konsekvenserna av en hjärnskada förorsakad av en krypskytt och inte minst A two dogs Companys (Kris Verdonck) H, an incident, som bygger på enastående ryske författaren Charms kortprosa.
Daniil Charms (1905-42), snarlik vår egen OA med hans Mannen som gör vad som faller honom in (som klipper av fingrarna när han hälsat på någon han inte tycker om) har ett sätt att tackla den nyckfulla vardagen i Stalins Sovjet genom att göra den bristande logiken till ett infalls-paradis.
Det är oavbrutet inspirerande att läsa och gruppen förvaltade materialet ypperligt. Med cirkusattityder, rumspoesi och ”själv”spelande instrument som for runt som radiobilar på scenen, med akrobatik och suverän självironi blev detta en riktigt upplyftande avslutning på årets teaterdagar.
Alain Platel och Les ballets C de la B då? Alltid bra, genom motiverade teman och skickliga scenkonstnärer, men i årets föreställning lite tamare än man är van vid. Fantastisk scenbild, som om all världens thriftshops vräkt ut sina lager över Stadsteaterns stora scen, men när poängen väl satt där tycktes det svårt att få något att lyfta från det alltuppslukande golvets dominans.
Mycket kravel med för lite riktning i rörelsen.
