[140522] 
Stilen fungerar första gången. Den fungerar kanske andra och tredje gången. Den fungerar fjärde gången – om den har en twist – men sen är det faktiskt slut. Sen måste man hitta andra vägar. Annars kan det lätt bli patetiskt.
När Jens Lapidus år 2006 skrev om Stockholms undre värld i ”Snabba cash”, var det något nyskapande med berättandet. De hårda, korta, rappa meningarna, den medvetet ”hårda” stilen och bruket av förortsslang var något den svenska läsekretsen inte var vana vid. För de allra flesta var det också något exotiskt och kittlande över skildringen – som i Dan Browns böcker, eller blodiga deckare – man känner igen miljöerna fast ändå inte. Man får en inblick i en värld man inte själv är del av.
Kajsa Grytt, före detta sångerska i bandet Tant Strul och prisad för sin självbiografi ”Boken om mig själv” (bland annat av DN’s Malin Ullgren och Maria-Pia Boëthius), försöker sig på stilen i sin nya bok ”Nio dagar, nio nätter”. Det fungerar inte alls.
”ULRIKA lever ett karriärliv i reklamvärlden. Trots hennes välordnade tillvaro är det något som skaver. Förutom tonårssonen är RICKARD, bohem och musiker, den som står henne närmast. ALEX rör sig bland Stockholms kriminella. Den enda som betyder något för honom är hans syster LINA. Hon har varit drogfri ett år, men kämpar varje dag mot heroinets helvete. En kväll på krogen möts Ulrika och Alex och under några dygn dras de in i ett sexuellt kraftfält, ett sug mot något ansvarslöst, befriande och ofrånkomligt. De två syskonparen rör sig i en destruktiv bana som måste brytas. Men har någon av dem kraften att göra det?”
Redan i baksidestexten slås tonen an: den Stockholmsmiljö som skildras ska vara tuff, hård, New Yorkig och framför allt farlig. Det faller dock platt eftersom karaktärernas inre själsliv är som hämtade ur en skiss som reklambyråer drar upp över potentiella kunder.
”ULRIKA vill komma bort från sin TRISTESS, RICKARD vill hitta GNISTAN igen, ALEX vill hitta TRYGGHET – alla borde de använda sig av nya *sätt in valfri fräsch, ny ball produkt med amerikanskt namn* – för DET, är de VÄRDA.”
Vi måste – och tro mig, det är inte jag som vill det – prata om sexskildringarna i ”Nio dagar, nio nätter”. De är visserligen många, och sker i allt från hotellrum i Stockholm till hotellrum i New York till hotellrum i Bratislava, men de är i snitt på tre meningar. Ett samlag kan vara över efter att tröja och trosor åkt av, det varit lite in-och-ut… och en lättnadens suck när det är över.
Det är svårt att skriva bra sexskildringar: antingen blir det en ”vandring längst hennes rosenträdgård där knopparna brister” eller så blir det för platt. Tillräckligt med detaljer för att läsaren ska kunna skapa sig en bild, bara antydningar – eller hoppa det helt och hållet. Harlequin-läsandet måste vi 2014 ha lämnat bakom oss.
Överlag känns det som om en person blickat ned på en generation under hennes, spanat och spejat och sedan tänkt ut ”så här måste väl ändå ’ungdomar’ prata”, och sedan skrivit en bok om det. Tyvärr är det nog exakt vad som skett, och resultatet blir därefter. Jag förstår inte dess syfte. Jag förstår inte varför ”Nio dagar, nio nätter” ens är skriven.
