[140522] En retrodeckare kallar förlaget denna bok. Och det är det verkligen. Den flörtar ogenerat med alla som vurmar för det svenska femtiotalet. På ytan är det en ganska snäll deckarhistoria, poliserna i det lilla gruvsamhället Norberg står i centrum och i bakgrunden skymtar kalla kriget och rymdkapplöpningen. Men deckargåtan känns mest som en ursäkt för frossandet i femtiotalsnostalgi. Här droppas designreferenser på var och varannan sida.
Finns det en jukebox på fiket, får vi noga veta av vilket märke och vilka låtar som spelas. Advokatkontorets fåtöljer beskrivs inte bara i detalj, vi får också veta att det är Bruno Matthsons blivande klassiker Pernilla, det handlar om, osv. Bilmodeller, kaffebryggare… ingen detalj lämnas utan etikett. Författaren är säkert väl påläst, men jag måste erkänna att för mig ligger alla dessa noggranna detaljer lite i vägen. Det blir för mycket.
Nostalgin sträcker sig även till bilden av det lilla lokalsamhället där alla känner alla och en person som pratar engelska väcker uppmärksamhet.
Det är dock lite roligt att inse hur mycket lättare det var att skapa pusseldeckare förr. Många författare som skriver mer om samtiden har klagat på att det är svårt att hålla spänningen uppe och dra ut på upplösningen nu med all teknik. Vi vet ju som läsare att så fort det blir dålig täckning på mobilnätet så kommer det att hända någonting eller så tycker vi att poliserna klantar sig när de inte gör tillräckligt noggranna brottsplatsundersökningar. Så många fler tillfällen till gåtor som bjuds i en tid då man var tvungen att ta sig till en fasttelefon för att ringa och då väskan med penslar och pulver var det närmaste CSI-teknik man kom.
I dunklet döden är den första boken i en serie kallad ”Brott i brytningstid” och jag gissar att vi kommer att få veta mer om poliserna i Norberg och om deras kafévanor, viken kamera de använder och vilka bilar de kör. Det roar förmodligen många, men själv undrar jag om det inte går att beskriva och fånga folkhemskänslan utan att rabbla märken och namn.
Det är intressant att intresset för den här tiden är så stor. Själv läser jag nog hellre de ”äkta” deckarna av Lang och Trenter från den här tiden när jag vill ha lite nostalgimys. Men jag måste ändå erkänna att J.G.N. Bergfors har gjort sin läxa ordentligt och presterar ett fullt godlkänt hantverk i språk och intrigbygge. Och som sagt; med stor kännedom om detaljerna, även om det blir lite väl mycket av show off där. Men visst dras jag till slut med lite och drabbas av barndomsnostalgi och minns hur jag låg på vinden, regniga dagar och läste pappas gamla deckare. Gott så.
