[140518] John Stoner föds år 1891 på en enkel bondgård i Missouri. Han ser framför sig ett strävsamt och knapert bondeliv där han så småningom ska ta över gården efter föräldrarna och i bästa fall få en knapp utkomst på den.
Men hans far har sparat pengar för att ge sonen en utbildning i lantbrukskunskap, vilket leder till att John börjar läsa vid Missouris universitet. Han kommer aldrig att överta gården, i stället fortsätter han på den akademiska banan efter att ha övergivit lantbrukskunskapen för att i stället studera litteraturvetenskap, där han specialiserar sig på latinsk medeltidslitteratur och avlägger doktorsexamen sedan institutionens professor uppmuntrat honom.
I Stoner såg professorn en forskar- och lärarbegåvning, och i stället för att bli trogen sina föräldrars gård kommer John Stoner att tillbringa hela sitt yrkesliv vid Missouris universitet. John Stoner är huvudpersonen i John Williams roman Stoner från 1965, en bok som då trycktes i tvåtusen exemplar, såldes dåligt och glömdes så gott som helt och hållet, liksom författaren, som avled 1992. Men så, för några år sedan, var det en bokhandlare som tyckte att boken borde ges ut igen och lyckades intressera New York Review of Books för saken. Nu gjorde boken succé, såldes i stora upplagor och har översatts till många språk. Bara i Holland har den sålts i en kvarts miljon exemplar.
Varför? Vad är hemligheten med denna roman som blivit så uppskattad, ja, älskad? Den handlar helt enkelt om John Stoners liv som lärare och så småningom som äkta man och far. Inget särskilt händer, men ändå händer allt. På institutionen blir Stoner av en olycklig slump, och på grund av sin egen intellektuella hederlighet som hindrar honom från att godkänna en doktorand som favoriseras av en annan lärare, indragen i en lågintensiv konflikt som varar i decennier. Han gifter sig med Edith, på egentligen mycket oklara grunder, hon kommer i hans väg och utan erfarenhet av kvinnor går han i sin egen inbillnings fälla och friar, fast han redan då fått goda skäl att avstå. Inte heller för Edith är detta ett äktenskap hon verkligen känner som rätt och kärleksdrivet.
Som ett av romanens bärande teman finns slumpens, tillfälligheternas och det minsta motståndets spel med oss, hur mycket av det vi gör, också sådant som borde vara mycket viktigt, vi låter ske på irrationella grunder, för att det blir så, för att omständigheterna ställer sig i vägen för både förnuft och instinkt. Och sedan kan vi ägna åratal åt att försöka kompensera och balansera våra felval och i efterhand söka något slags rationella eller känslomässiga skäl till det som vi en gång lät slumpen styra.
Stoners misslyckade äktenskap glider över i ett tillstånd av relativ ömsesidig anpassning. När Edith vill ha barn följer en kort period av ångestladdad sexuell aktivitet som upphör när graviditeten inträffar. John Stoner blir en god far till dottern Grace, när hon börjar skolan sätter han in ett litet skrivbord åt henne i sitt arbetsrum. Där gör hon läxor, ritar och pysslar medan hon och Stoner utbyter tankar om livet i varm gemenskap. Denna bryts upp av Edith som tvingar in dottern i ett desperat utåtriktat liv med fester, nya klänningar och dockromantik. Och Stoner fortsätter med sin undervisning medan dottern går förlorad för honom.
Bokens stilistiska briljans är sådan att allt detta noggrant beskrivna, till synes alldeles normala arbets- och familjeliv, lugnt passerar medan tragiken och den oändligt sorgliga erfarenhet livet kan vara finns som en grundton under ytan, med en oerhört starkt berörande kraft, man blir som läsare djupt känslomässigt berörd, och känner mer och mer hur man grips av ett annat av bokens stora teman, dess allmänmänsklighet. I linje med Stoners specialisering på medeltidslitteraturen finns här en anknytning till myten om Envar, Everyman, den vanliga, alldagliga människan, inte på något sätt en hjälte eller heroisk individ, men i en text som den här ändå en gestaltning av hur krävande livet kan vara, bara genom att det levs, och hur definierande för karaktären de moraliska strider blir som man måste föra, särskilt när man är icke-hängiven, oideologisk och sekulariserad.
John Stoner får uppleva vad det är att älska och vara älskad. En doktorand vid institutionen ber att han ska läsa hennes avhandlingsutkast. Det leder till en passionerad kärlekshistoria, av det slag som brukar anses synnerligen olämplig och en nyans extra omoralisk eftersom den utspelar sig mellan en lärare och elev och involverar en gift äldre man (som ”borde veta bättre”) och en ung kvinna (som också ”borde veta bättre”, i hennes fall bättre än att locka in en annan kvinnas man i ett förhållande som om inte annat bara på grund av ålderskillnaden är omöjligt).
Kärleksförhållanden av det här slaget döms ju ofta ut som en form av uppgörelser, där den äldre mannen får sex och bekräftelse medan den yngre kvinnan får fördelar i sina studier eller materiellt. Men om man tänker rätt på saken, hur sannolikt är det att två människor inleder en kärlekshistoria uteslutande grundad på ömsesidig opportunism? Låt mig citera ut Stoner:
I sin tidiga ungdom hade Stoner tänkt sig kärleken som ett absolut tillstånd som man skulle kunna uppnå om man hade tur. I mogen ålder hade han kommit fram till att det var ett paradis som tillhörde en falsk religion och som man kunde betrakta med road misstro och lätt välbekant förakt. Men mitt i livet började han nu förstå att det varken handlade om nåd eller illusioner utan om ett tillstånd som med hjälp av viljan och intelligensen och hjärtat uppfanns och modifierades ögonblick för ögonblick och dag för dag.
Snyggt formulerat. Ett komplext intrigerande vid universitetet gör slut på kärlekshistorien, men inte på kärleken.
Vi följer John Stoner ända till slutet, då han tappar taget om den sista bok han hållit i, sin egen föga uppmärksammade och nu längesedan glömda avhandling. Det känns oändligt sorgligt, men boken om Stoner, som blev så märkvärdigt glömd för fyrtio år sedan, har skaffat sig en plats bland de böcker som kommer att betraktas som odödliga mästerverk.
